kiksdags-kaleidoskop 1873. XVIII. Den 9 mars. Det som i Andra kammaren i dag ordades rörande sprängämnen, tror jag mig tryggt kunna förbigå, om jag upplyser, att de ifrågavarande sprängämnena icke alls tillhöra det slag, som användes inom representationen. Deremot förekom — innan fjerde hufvudtiteln föredrogs — en annan fråga, för hvilken jag tager mig friheten något fullständigare redogöra, egentligen derföre, att dess gång angifver den långsamt mognade öfvertygelsens insteg äfven i Andra kammaren. Redan 1867 väcktes fråga om, att styrelserna vid riksbankens lånekontor i Göteborg, Malmö och Wisby skulle tillsättas af bankofullmäktige i stället för af riksdagen. Detta förslag fann dock icke understöd hos nämnde fullmäktige, hvilka måkända befarade, att, om de tillstyrkte det, skulle denna åtgärd illa upptagas af riksdagen. Vid nämnde tid, och ännu tills helt nyligen, ansåg majoriteten inom riksdagen, att riksbanken var en utomordentligt hög och ändå mera kombinerad institution, som icke kunde verka och skötas efter samma principer, som andra bankinrättningar och som derföre skulle förses med ytterst minutiösa föreskrifter, så att tullmäktige icke kunde taga några djerfva steg, utan blott strängt reglementerade, och banko-reglementet fick derföre karakteren af en codex argenteus, hvilken flitigt och med djup vördnad af fullmäktige skulle studeras. Men efterhand kom man verkligen underfund med, att det icke skulle vara så rasande, utan tvärtom bestämdt fördelaktigt, derest de enskilda bankernas administration toges till föresyn för riksbankens. Naturligtvis uttalade man dock ej en sådan åsigt, ty det skulle stött dem för bufvudet, som tro, att när penningbrist uppstår, så vållas den alltid af de enskilda bankerna. Efter häradshöfding Dufvas inträde som bankofullmäktig har riksbanken högst väsendtligt reformerats, i vissa afseenden utan tvifvel hårdhändt, men obestridligen både till bankens egen och allmänhetens fördel. De vidtagna reformerna ha bland annat haft det till följd, att tjenstemannapersonalen kunnat högst betydligt minskas, utan att göromålen derigeuom gå långsammare, tvärtom skyndsammare Den heliga elden har icke slocknat och den metalliska kassan, hvars bevarande och tillväxt utgjort föremål för så många motioner, har icke ens lidit deraf, att det, enligt sistlidne riksdags beslut, inrättade afdelningskontoret i Luleå skötes af en styrelse, som blifvit utsedd, icke af riksdagen, utan af sallmäktige. Om man nu skulle försöka, avtager jag häradshöfd. Dufva tänkte, att åter upptaga förslaget, det bankofullmäktige, icke riksdagen, skall utse styrelseledamöterna vid riksbankens lånekontor i Göteborg, Malmö och Wisby? Bankoutskottet, som, alltsedan hr Dufva blef verkställande direktör i riksbanken, nästan ögonblickligt anar hvarje reformid, som uppstått och mognat hos hr Dulva, tog derföre nu initiativet till de ofvannämnda lånekontorsstyrolsernas reformerande och föreslog med anledning deraf, att ledamöterna i dessa styrelser skola utses af bankofullmäktige. Förslaget är i alla afseenden välbetänkt och bifölls i Första kammaren utom i en punkt, hvarom mera längre ned. Men jag vågar dock draga i tvifvelsmål, huruvida utskottets förslag egentligen med välbehag upptagits af Andra kammarens majoritet, sem hittills visat sig synnerligt angelägen om att vinna ökad makt, men ingalunda att i något fall afstå från den makt, som redan i handom hafves; och obestridligt är, att en maktförminskning ligger leri, om majoriteten icke längre skulle kunna senom sina elektorer inverka på tillsättanlet af ledamöter i landsortslånekontorens styelser. Det var derföre som föredragningen af dankoutskottets betänkande N:o 6 afbidades ned ej ringa nyfikenhet, åtminstone af mig. A.5 mm KL HÖ MMA — — — ss