gärt eder hand. Han är ett godt parti. Clarette skulle ha hoppat af glädje öfver ett sådant anbud ; men ni gaf honom korgen. — Han är gammal och lam, och jag tyckte ej om honom, utbrast Honor häftigt. Han vill blott ha en hustru för att spela whist med och ha någon till hands som sköter om hans giktbrutna fot. Han passar ej för mig. — Verkligen! Kanske ni riktat edra blickar högre upp, miss? Måhända har ni höjt dem till kapten Glints vän, sir Hugh Tregaron, baroneten? sade mrs Glint i hånfull ton. Flickans kinder glödde, och hon vände bort hufvudet. — Ni skall ej ha hoaom, sade mrs Glint. Tregarons slägt är stolt, och sir Hugh skulle aldrig vilja gifta sig med en flicka som blifvit upptagen från gatan, ett föremål för barmhertighet, en varelse, som, om ej kapten Glint varit, skulle ha befunnit sig i någon fattiginrättning. Det är äfven tvifvelaktigt om ni kan hålla er andre beundrare qvar, han som under dessa tre sista månaderna uppehållit sig på Lynshire Place. Jag menar nu Moer — mr Darrel Moer. Han är lord Waldemars nevö och skall sannolikt efterträda honom som baron af Waldemar. Så sade han mig sjelf. Han berättade, att lordens son sannolikt var död, utan att ha lemnat några arfvingar efter sig. Han är dödligt kär i er, och hans kärlek torde besegra hans stolthet. Hvarföre gifter ni er ej med honom? — Jag — jag älskar honom ej. — Älskar honom! Jag vill väl hoppas det, Det