Göteborgsposten – 10 mars 1873, sida 2

Efter det Grant emottagit eden iran vederbörande, hölls en lysande militärrovy, i hvilken generalerna Sherman och Sheridan deltogo. Det är omöjligt att säga, huru det egentligen förhåller sig i Spanien; officielt telegraferas från Madrid, att lugn råder öfverallt, med undantag af i Catalonien och de norra provinserna, der carlisterna husera. Men andra uppgifter berätta temligen enstämmigt, att villervallan är allmän och att det röda partiet utbreder mer och mer sitt välde, utan att regeringen, som för öfrigt är i konflikt med nationalförsamlingen, kan lita på den odisciplinerade armn. Massager de Paris vill veta, att en vigtig strid stått utanför Irun, i hvilken carlisterna segrade och regeringens trupper ledo betydande förluster. Om det är sannt, må lemnas derhän: i Spanien ljuger man lika bra från alla läger. Det förljudes, att tvenne väl beridna carlistband redan visat sig i Madrids omedelbara närhet samt afskurit telegraftrådarne till Escurial, dit Don Carlos isynnerhet längtar. I Madrid har man tillochmed funnit sig nödsakad att befästa jornvägsoch telegrafstationernn. Vid Aranjuez bar man sett ett carlistband om 100 man. Enligt pariserbladet Gauliss har den franeka internationala föreningen för sårade krigare erbjudit carlisterna sin bjelp, hvilken mottagits genom ett af Don Carlos sekreterare Isidor Igarraguirre undertecknadt telegram. Enl. samma källa utgöres pretendentens svit af general Don Joaquin Elio, den politiske sekreteraren Guillermo Estrada (f. d. deputerad) och den ofvannämnde handsekreteraren, en f. d. medlem af garde du corps hos Ferdinand VIL I Estremadura har man i allt sköns lugn företagit en delning af statens domäner. Presidenten för den junta, som förestod denna plundring, har haft det originela infallet att underrätta regeringen härom i ett telegram, hvari förekommer denna kostliga tirad: Fördelningen försiggick i den största ordning! Den sist utnämnde generalguvernören i Madrid, general Estebarez, var löjtnant 1868, då revolutionen utbröt, och har alltid gjort sig bemärkt genom sina exalterade åsigter. För några få månader tillbaka stod han i spetsen för ett upproriskt band republikanare. Att regeringen valt en sådan man till att upprätthålla ordningen, har gjort ett egendomligt intryck på de besutna klasserna i Madrid. Han har visserligen utfärdat ett upprop, hvari han lofvar, att han skall på det strängaste upprätthålla ordningen; men borgarona hafva avarat härpå med att organisera väpnade kårer till skydd för lif och egendom. Parisertidningen Libert6 har liksom de flesta andra franska blad en egen korresp. i Madrid, hvilken haft d. 1 d:s företräde hes spanske ministerpresidenten Figueras. Enligt hans berättelse om detta möte, bebor Figueras ett palats vid gatan Alcora, en af stadens hufvudgator. Utanför marschera tvenne polisbetjenter fram och tillbaka på trottoiren, och innanför vänta några dörrvaktare för att anmäla de besökande. Allt är utstyrdt med en enkelhet, som är så enkel, att den knappast kan kallas republikansk. TI yttre rummet sutto tvenne gamla käringar i en soffa; de hade kommit för att hos ministern göra anhållan om något; en ung dam gick fram och tillbaka på golfvet, och talrika cigarrstumpar lågo kringkastade i vrårna. Enhvar af de tillstädes varande hade i handen ett litet emutsigt pappersmärke med ett nummer, och då dörrvaktaren ropade upp ett nummer, såg man efter, om man var nog lycklig att vara i besittning deraf. Man kunde nästan tro, att man närvar vid en lottdragning, der man glömt att uppslå det traditionella förbudet: Tobaksrökning är förbjuden! Efter tvenne timmars väntan blef korrespondenten slutligen insläppt. Figueras är en vacker, temligen högrest man; men hans anletsdrag tyckas uttrycka melankoli och brist på energi. Han