Göteborgsposten – 10 mars 1873, sida 2

yttrar sig med en viss öppenhjertlighet, utan att lägga an på effekt. Hans helsa är icke stark; han spottar blod ibland, och det arbete, som hans ställning pålägger honom, öfverstiger i sjelfva verket hans krafter. arlisterna, sade han till mig, äro för ögonblicket jemförelsevis lugna, men jag fruktar, att de fram mot våren skola bli farliga motståndare. Regeriagen är emellertid fast besluten att uppbjuda allt till upprorets qväfvande. Halfmesyrernas tid är nu förbi. Armån har fått befallning att gå skoningslöst till väga mot rebellerna. Figueras talar väl franska, och visade ej ringa kännedom om Frankrikes politiska historia. Det ligger något primitivt i detta sätt, hvarpå premierministern hvarje dag från kl. 7-11 mottager en och hvar, som vill besöka honom, vare sig att han kommer af ren nyfikenhet eller i affärer. I denna föga praktiska och förvända republikanism synes ligga en spådom, att den nuvarande ministerens dagar äro räknade. Det visar sig nu af underrättelserna från Versailles, att Frankrike åter stått vid randen af en kris, som det: dock lyckligt undgått. Det gällde i nationalförsamlingen tretiomannautskottets betänkande, hvars inledning, ett slags kompromiss, stod på dagordaingen. Rogeringen skickade fram justitieministern Dufaure, som uttalade sig rörande regeringens ställning till betänkandet på ett sätt, som väckte den moderata högerns bifall. Men det tillfredsställde hvarken venstern eller venstra centern, hvilka ville ha en förklaring, att Thiers fasthöll vid sitt budskap, hvari republiken så godt som utropades. Man hotade med att afslå betänkandet, om detta uttalande uteblef. Nu måste Thiers infinna sig och afgaf följande förklaring: Sigillbevararen Dufaureu har uttalat regeringens verkliga tanke (bifall från högern). Jag kommer således ieke för att beriktiga eller ändra hans yttranden, utan endast för att fullständiga hans förklaringar. Jag antager fullständigt tretiomannautskottets förslag; men jag fasthäller framför allt vid den fjerde artikeln (om en öfre kammares bildande m. m.), icke för att få regeringen definitiv, utan för att ha medel att uppfylla mina förpligtelser mot landet. Under kejsardömet fordrade jag de nödiga frioch rättigheterna, i dag fordrar jag de nödiga institutionerna. Framför allt är det af nöden, att öfver hufvud en regering finnes. Jag sluter mig till utskottets förslag äfven på grund af det befallande behofvet af enighet. Jag hoppas, att nationalförsamlingen icke skall åtskiljas, utan att efterlemna några institutioner, på hvilka ordningen kan stödja sig. Monarkisterna tro uppriktigt, att monarkien allena är möjlig, republikanerna anse lika lojalt endast republiken möjlig; denna stridighet emellan meningarne gör den politiska fördragsamheten nödvändig. Re geringen; som håller jemvigten emellan båda, anklagas för att uppträda tvetydigt, under det att hon blott uppträder opartiskt. Bordeauxöfverenskommelsen (som undvek att bestämma om regeringsformen) är lika användbar under nuvarande förhållanden som då den beslöts. Jag har som förtroendeman icke handlat otroget emot någendera parten. Bordeauxöfverenskommelsen är för den ena parten liktydig med det närvarandes säkerhet, för den andra med framtidens frihet — för mig är den lojal pligttrohet. I det tal. erinrande om det sorgliga fördragets undertecknande, antydde han tillika slutet på den främmande ockupationen. Tidpunkten for befrielsen beror af församlingens vishet, hvilken skall förkorta tiden. Vi skola främst tänka på vårt landområde, derefter på ordning och lagar. Vi skulle gerna med vårt blod befriat området, — vi ha emellertid åtminstone återa ordningen. Förtroende och välstånd ha återvändt. Jag tillråder ej republikens utropande, utan blott att man gör något för befästande af den, som redan består. Detta var tanken i mitt budskap. Natienalförsamlingen hade i uppdrag att sluta fred och befria landet; detta är målet för dess mandat. (Motsägelser från högern.) Jag väntar ej dess upplösning på någon bestämd dag, men man tror, att detta år skall göra ett slut på dess arbeten. Republiken är den lagliga regeringaformen (Några röster: tillsvidare!). Det är icke fråga em grundläggandet af en slutlig, utan om en konservativ republik; ty monarkien är för närvarande omöjlig. Jag slutar med att i fåderneslandets intresse uppmana de olika åsigterna till ömsesidig fördragsamhet och lofvar att bevara den åt mig anförtrodda republiken. Det är efter detta tal, som tretiomannautskottets förslag hittills oförändradt antagits, med undantag för en punkt, hvilken så ändrats, att presidentens suspensiva veto icke gäller i afseende på grundlagstiftande frågor. Det är likväl ej troligt att denna omständighet skall föranleda någon brytning. Englands ministör Gladstone synes befiona sig i en prekär ställning på grund af sitt förslag om de irländska universitetens roTP mem D Få LA i.