Göteborgsposten – 8 mars 1873, sida 2

Statsutskottet och Första Hufvudtiteln. Red:n har från en aktad riksdagsman emottagit följande skrifvelse att i tidningen införas: Såväl inom representationen som inom pressen har mycken förundran uttalats deröfver, att statsutskottets betänkande, tillstyrkande nedsättning med 10,000 rdr uti de anslag, som till H. M:t konungens hofhällning utgå, blifvit af dess samtlige ledamöter biträdt. Vid lugn eftertanke borde man dock inse, att orsaken dertill är temligen enkel och att den ej berättigar till de många uttäggningar och anklagelser Åför tillmötesgåemden, kompromisser, m. m. man riktat synnerligen emot Första kammarens ledamöter af sagde utskott. . Man må först ihågkomma att under fem på hvarandra följande, föregående riksdagar yrkanden framkommit på nedsättning uti konungens hofhållningaanslag. Dessa hafva kunnat afvisas genom uttalande af den konstitutionella princip, att nedsättning uti ett för konung beviljadt anslag icke under Dess regeringstid borde ifrågakomma, — ett skäl, som vid ny tronbestigning naturligtvis förfaller. Då nu vid denna riksdag visade sig, att fordringarne på nedsättning uti hofhållningsanslaget erubbligen vidhölls af en stark majoritet uti Andra kammaren, bade utskottet att välja endast emellan två alternativer. Antingen skulle utskottet medgifva en nedsättning, — tåi ringa som möjligen kunde betingas — under försök att genom ett vid hofhållningsanslaget fästadt stadgaude förhindra framtida rubbning i densamma. eller också skulle det, fasthållande anslaget vid dess förra belopp, utsätta frågan för afgörande genom omröstning kamrarne emellan, med påtaglig påföljd, derest vid voteringen det högre anslaget segrade, att striden, riksdag efter riksdag, skulle, med alltmera ökad hetta — och möjligen bitterhet — återupptagas. Om utskottet ryggade tillbaka för det obehag — att ej säga den våda — som en sådan strid för konung och konungslighet kunde medföra, torde utskottet derigenom hafva visat prof på djupare framtidsblick än som kan tillmätas dem, hvilka endast haft öga för det obetingade i nedsättningen, — hvilket senare, i och för sig, utskottet öppet erkänt. Man har sökt undanrycka utskottets förslag all hållbar, grund genom att påstå, at: det stadgande, som nu vid hofhällningsanelaget blifvit fästadt, — att anslaget för konungens regeringstid skulle gälla — icke eger förbindande kraft. Sannt är, att detta stadgande, innan det i grundlag blifvit infördt, icke kan gifva talmannen rätt att förhindra en enskild — jag hadefså när sagdt otillräknelig — ledamot af en kammare att ingifva motion om nedsättning uti anslaget. Men månne väl någon på allvar kan tro,latt någondera af kamrarne skulle vilja så nedsätta sitt anseende, att den skulle gifva understöd åt en sådan motion, sedan representationen sjelf tagit initiativet att uttala och stadga en konstitutionel princip som den monarkiska statsformen betingar. Skulle så inträffa, då hafva äfven inom vårt fädernesland tidsförhållandena så förändrat sig, att hvarje på vårt nuvarande samhällsskick bygd förutsättning måste vackla. Riksdagsman.