Göteborgsposten – 8 mars 1873, sida 1

VIIIQO ICKC SIAPPU STIUTDJTG, naäans 110 1011 0Cu 51— dade i mannaälderns blomma den yngste af d Oscar d. I:es och Josefinas ädla och ridder-f liga söner. August har gått att i Allfaders hus d uppsöka Gustaf och Carl, han har gått och efd terlemnat minnet af en hjertegod och menni8 skovänlig furste, om hvilken man utan att stöta sanningen för hufvudet och utan att 0 tända emickrets rökeffer i fullaste mått kan s tillämpa den gamla satsen: de mertuis nil : nisi bene! k Fortuna smålog i fredags åtta dagar sedan buldt och tjusande mot en ech annan af 0 sina gunstlingar vid Konstflitslotteriets 28:e il dragning. Det förljudes, att högsta vinsten denna gång tillföll tvenne jernvägsarbetare, hvilka således visade sig ha mera tur på lotteribanan än på hvilken jernbana som helst, vare sig bredspårig eller smalspårig eller, såsom man en gång skämtade i Boråstrakten: snålsparig. Dessa lotterier äro emellertid en nagel i ögat på mången, och befogade klagomål ha dervid ingalunda saknats. Senast har en insändare uppställt en ganska intressant tablå af Handverksforeningens i Köpenhamn Industrilotteri spelåret 1872—1873, hvilken såsom egande intresse för mången vi ingalunda vilja undanhålla våra läsare. Ivsändaren gör följande kalkyl: Utgifter : 960 vinster rbdr 12,330 .A i — — — — 14410, 17345 1920 oh -22,800 ; 2400 30,898 2550 40.400 960 17,828 i 45,600 frilotter , 15200 j 16 2, rabatt till k. klasslotteriet , 53402 S:a rbdr 270,203 Inkomster: 1 Kl. 68,000 lottsedlar 2 2 mk rbdr 20,000 2 , 59520 do 3 29760 3 58800 do 5 , 49.000 4 57840 do 1, 67480 5 , 56,640 d: 8 Ah -15,520 55,200 —d:o —, 10 5 . 9200 S:a rbdr 333,760 Sålunda dragas 63,557 rbdr eller 127,114 rdr sv. ur spelarnes fickor, den vinst oberäknad, som uppstår genom beräkningen af lotteriföremälens värde, hvilka endast realiseras hos styrelsen med 10 4 rabatt. Vi sluta med insändaren: Reflexionerna göra sig sjelfva. Under veckan ha allvarligt hotande förberedelser gjorts mot den gamla slussbyggnadens bestånd. Rifningen kommer dock ej att börjas förrän d. 4 nästk. April och skall vara fullbordad till medlet af påföljande månad. Krönikeskrifvarens åsigter om ifrågavarande byggnad torde vara tillräcktigt kända, sedan nu ett decennium tillbaka, och visst är, att några månader härefter, då den försvunnit och perspektivet öfver Norra Hamngatan framstår i all sin glans, då hästbräckan Slussbryggan fått räta på sin krogiga rygg och en ny, vacker granitkaj kommit i den gamla skröpligas ställe, att man då, säga vi, skall ge oss rätt i våra, år efter år upprepade, ehuru nu först med framgång krönta, försök att underminera mjölpalatset. Häromdagen påträffade vi i en utländsk tidning en varning, hvilken torde böra spridas äfven till svenska läsare. Det gäller nemligen begagnandet at råttgift. Ty man har upptäckt, att kattor, som ätit af råttor, hvilka förtärt dylikt gift, visserligen icke dö deraf, men istället så att säga sjelfva förvandlas till lefvande gifter, i det en lätt klösning af en dylik förgiftad katt medför smärtsamma och svårläkta sår, ett bett till och med döden. Under dylika omständigheter torde det vara riktigast att knappa in på giftrationerna och i stället lägga sig till flera kattor. I tisdags gick Hamlet f. f. g. på flera år ånyo öfver vår scen och detta på ett sätt, som tillfredsställde äfven ganska högt uppdrifna fordringar. Hr Ahlström, hvars yttre särdeles väl passar för återgifvandet af den sorgbundne, i sina hämndplaner städse fördjupade prinsen, hade i tisdags flera momenter i sitt spel, hvilka isanning vore ypperliga, och när han hunnit bli fullkomligt herre öfver den kanske mest svårlösta skådespelareuppgift, som finnes, skall han utan tvifvel ha åstadkommit en prestation, för honom lika hedrande som för hvarje vän at dramatisk konst glädjande. Särskildt torde måhända den understundom hos Hamlet framträdande bittra sjelfironien något skarpare framhållas. Sällan har väl fru Raas dramatiska måsterskap framstått i en mera glänsande dager än i den stora vansinnighetsscenen i 4:e akten. Vi kunna svårligen tänka oss denna bättre återgifven, och om det än torde kunna anmärkas, att den snillrika skådespelerskans apparition i de föregående scenerna måhända icke fullt öfverensstämde med den föreställning, man vanligen gör sig om Ophelia, så är det å andra sidan fullt säkert, att ingen skådespelerska vid Åhmanska sällskapet och kans ake ej mer än en enda i hela Sverige skulle 8 kunna täfla med henne i ifrågavarande scen. De öfriga medspelande göra i allmänhet f. sitt bästa; hr Sjödergs Polonius bildade dock, or åtminstone vid första föreställningen, ett min. . dre angenämt undantag. Han hade nemligen utrustat den gamle narraktige hofmannen med 22 samtliga sina egna manrsynder; denne redbare in, och för sin konst intresserade skådespelare —2 dskall dock helt säkert vid blifvande föreställ ningar rätta detta störande fel. Hr Pousetti har af kritiken fått beröm för sitt framsägande — af Vålnadens roll — för vår del funno vide något för gråtmildt; måhånda misstaga vi oss