Dagens telegram från Spanien lyda oroande och bebåda det redan väntade anarkiska utbrottet. Partiställningen synes vara denna: Majoriteten inom nationalförsamlingen, hvilken utgöres af s. k. radikala, det vill i Spanien säga monarkister, vill icke upplösa sig utan behålla maktem i sina händer. Minoriteten, ultra-republikanerna, fordrar nationalförsamlingens otördröjliga upplösning, och den understödjes af den stora massan utanför, likasom äfven regeringen, för undvikande af blodiga händelser, hvilkas verkningar man ej kan beräkna, vill, att församlingen skall suspendera sig och val till en ny lagstiftande församling anställas. Regeringen har till och med gjort denna suspension till en kabinettsfråga. Denna ställning är onekligen något invecklad, och korrespondenterna från Madrid hålla före, att man endast skall kunna lösa svårigheten genom en statskupp eller en batalj på gatorna, om icke den parlamentariska majoriteten gifver efter. Det är neml. allmänt erkändt, att trupperna i Madrid vilja försvara den lagliga ståndpunkten, sem är majoritetens inom nationaltörsamlingen; men den republikanska regeringen har haft allt för brådt med att utdela vapen till Madriderbefolkningen, så att trupperna skela ha emot sig en folkhär i vapen, hvilken med hvarje dag kraftigare organiseras af de forna kommunalisterna i Paris, som nu befinna sig i Madrid för att påskynda den röda, federativa republikens utrepande och derefter bringa i tillämpning sitt soeialistiska program om Cogondomens jemna fördelning-, hvilket är de besutnas plundring och pöbelterrorismens utbredning. Monarkisternaflingm den spanska nationalförsamlingen veta mycket väl, att om de gå in på denna senares suspension, så skall den socialistiska, federativa republiken genast bli införd, och det är de dermed förenade farorna, de vilja afböja. Men de veta äfven, att de vid nya val skulle bli slagna, ty det är enligt föreliggande berättelser från Madrid endast tvenne partier, som kunna bygga förhoppningar på de nya valen, neml. carlisterna och federalisterna, eller de röde, hvilka båda partier äro de enda, som verkligen ha rot hos massan af folket. Och ett oarlistiskt välde skulle vara ett obyggligt uppvaknande efter len nu i några år hafda frihetsdrömmen; ty Don Carlos har i sin svit absolutism, prestvälde och ståndrätter. Men då ett folk söker friheten i ringaktning för lagen och i marki, kommer alltid förr eller senare strafet derför. Många motse dock Don Caros som en befriare, och Alfonsisterna tyckas pj vilja motsätta sig hans tronbestigning tillsvidare. Carlisterna äro talrika och uppträda