Göteborgsposten – 7 mars 1873, sida 2

AD—— — — — förskjuta henne och göra mina barn till sina arfvingar. Men jag tror ej, att han skulle lyssna till ett enda ord, som kunde nedsätta henne, om det också vore en engel, som yttrade det, såvida icke bevisen vore obestridliga. Låt mig se! Huru kan jag bli denna flicka qvitt och öppna arfsutsigterna för mina egna barn? ce Hon rynkade ögonbrynen vid den svårighet hon hade att lösa detta problem. Under en kort stund kunde hon knappt gifva ordentlig form åt sina tankar. Eldskenet från kaminen föll rakt på hennes hlädnäng och tankfulla ansigte. En matt belysning utifrån iaträngde derjemte mellan de röda gardinerna. Slutligen sammanirycktes mrs Glints tunna läppar med ett uttryck af beslutsamhet. Hon hade bestämt sitt blifvande handlingssätt. Hon böjde sig framåt, fattade tag i klocksnöret, som hängde vid sidan af kaminen, ringde samt lutade sig derefter tillbaka i länstolen och väntade. Det dröjde ej länge, innan en liten tjensteflicka infann sig, och till henne yttrade mrs Glint i befallande ton: — Tillsäg miss Honor, att jag genast vill tala med henne. Flickan gick. Kort derefter hördes lätta steg i förstugan, dörren öppnades, och en ung flicka kom in i rummet. Den nykomna var känd under benämningen miss Honor Glint. Hon hade fått sitt namn af kaptenen, hvars mor värdigt burit det, och det anstod väl den person, som nu bar det. Honor Glint var omkring sjutton år gammal, smärt