Göteborgsposten – 7 mars 1873, sida 2

En del af de af sångvårdestyrelaen lemnade uppgifterna äro i hög grad egnade att gifva ytterligare stöd åt yrkandet, att vissa förändringar snart måtte kunna komma till stånd på strafflagstiftningens område. Brottmålsoch) fångvårdsstatistiken är, man må deremot säga hvad som helst, en pålitlig gradmätare på ett ordnadt samhälles demoralisation, på samma gårg som den är en nog tydlig vägvisare för den, som vill söka samhällets af någon sjukdom farligast angripna punkter för att derför söka lindring eller bot. I flera andra europeiska länder har man också redan långt för detta uppmärksammat de varningar, som dessa brottets räkenskapsböcker lemna; och styrelserna hafva gått lagstiftningens väg efter den fingervisning, som de gifvit, under det att enskilda menniskooch festerlandsvänner förenat sig för att göra de anvisade och godkända lindringseller botamedlen verksamma. Det framgår också nog tydligt af främmande länders erfarenheter, att man från båda dessa håll måste söka medverkan, om något verkligt gagnande skall kunna uträttas. Vi behöfva icke särskildt påpeka, hvilka bland de ofvan meddelade uppgifterna för det närvarande starkast mana fosterlandsoch menniskovännen till eftertanka och medkänsla eller tydligast visa honom ett fält för en verksamhet, till hvilken hans samvetes och hans bjertas röst inbjuder honom och genom hvilken han må kunna, kanske öfver förväntan, gagna samhället. Det är en gammal sorglig erfarenhet, som åter bekräftas, nemligen den, att vår strafflagstiftning icke tillräekligt afser förbättring, då den vill att brottet genom straff skall försonas, och att den icke tillräckligt underlättar den straffades uppsåt, der sädant finnes, och hans försök, der sådana göatt åter kunna träda in i sin förra rätt ras att anses och vara en laglydig medborgare. Det är också en annan omständighet, som nu ådrager sig särskild uppmärksamhet, då den, bedröfligt nog, framträder tydligare än tillförne, nemligen den, att fängelsernas Portar allt oftare tillslutas om dom, som sett så litet af lifvet eller åtminstone ÅU kort tid n ä8 det, att de måste anses mera som barn än såsom fallvuxna män eller qvinnnor. om allt det, som at enskilda kan uträttas ö i i på detta område, är här icke tillfälle att orda. i Största delen at våra läsare har nog också sett denna fråga behandlad i någon af de många uppsatser i hithörande ämnen, som fö