Göteborgsposten – 7 mars 1873, sida 2

och graciös. Hon var mycket vacker mede en a ljuf, förtrollande älsklighet, ett högst egendomligt tilldragande behag. Hennes buckliga hår var af en matt guldfärg; hennes hy var mycket vacker, och hennes stora själfulla ögon voro djupt svarta, midnattsögon, som bildade en sällsam kontrast mot det-guldgula håret. Kortligen, hennes skönhet var af en sällsynt och intagande typ, och hennes själ var i harmoni med den. — Är det ni, Honor? sade mrs Glint, i det hon till hälften vände på hufvudet. — Ja, min fru, svarade hon i låg, ljuf ton. Ni önskade att tala med mig? — Ja. Hvar är Clarette? — Jag vet ej, min fru. Hon brukar vara isitt rum vid den här tiden. . — Ja, det är sannt. Sitt ner, så att jag kan se er. Jag vill tala allvarliga ord med er. Jag sade min dyre man, då jag gifte mig med honom, att jag skulle försöka att vara en mor för er, Honor, deh ni måste erkänna, att jag varit en mor för er allt sedan den stund, då ni kom hem från pensionen för sex eller åtta månader sedan. Ni har varit hemma allt sedan förliden midsommar mi nsann. Huru gammal är ni, Honor? Den unga flickan satte sig ner på en låg stol vid kaminen, så att belysningen från det mellan gardinerna inträngande bleka dagsljuset föll på hennes ensigte, och svarade: — Jag är omkring sjutton år, min fru. (Forts.)