Från Norge. (Bref till Göteborgs-Posten). Kristiania den 25 februari. Innehåll: Kort öfversigt af den politiska ställningen efter Storthingets öppnande. — Skola vi få ministerförändring? — Hemliga möten. — Kunger och drottningen. — Kröningen i Norge säker. — Oförsynta opinionsyuringar mot hr Ludrv. Josephson. — En skarp artikel mot hr Hedins yttrande i kröningsfrägan. — Stridigheter om statsrådet Riddervolds pension. — Nisslyckadt vårsillfiske. Den sista veckan har varit mycket upprörd och de derunder inträffade händelserna ha ställt partierna i starkare opposition mot hvarandra, än förut under de senaste 10 åren, sedan Jaabeek satte sig i spetsen för det lägre folkpartiet och Sverdrup för det högre eller den egentliga oppositionen. Jag vill, så kort som ämnets vidlyftighet medgifver, försöka att sätta läsaren in i den politiska situationen: grundlagen bestämmer, att Storthinget, efter de årliga Storthingens införande, ej skall vara längre samladt än i 2 månader utan kungens tillåtelse; det var förnämligast af två skäl som regeringen önskade att fastställa en bestämd samlingstid för Storthinget, nemligen dels derföre, att embetsoch affärsmännen ej skulle hvarje år alltför länge behöfva uppehålla sig i hufvudstaden, då man eljest riskerade, att goda krafter skulle frånsäga sig storthingsuppdraget, dels såg regeringen i en bestämd samlingstid en sporre för Storthinget till att inskränka tal-lustan och tidsutdrägten. Derföre bestämde regeringen tiden till runda 3 månader eller till d. 10 maj hvarje år. Detta föll ej Storthingsmajoriteten i smaken, ty denna fordrar ingenting mindre, än att kungen skall afstå från sitt prerogativ och tillåta Storthinget sjelf att bestämma längden af sin samlingstid. Då regeringen derefter nekade att sanktionera Storthingets beslut om statsrådens deltagande i Storthingets förhandlingar, var kriget mellan storthingsmakterna förklaradt oeh Storthinget gaf den Stangska ministören sitt bekanta misstreendevotum, innan dei fjor skildes från hvarandra, detta votum, hvari det uttalas: att Storthinget hos H. M:ts råd icke finner erkännande af Storthingets författningsmessiga ställning, ej heller tillmöteskommande gentemot Storthingeta sträfvanden för att ävägabringa ett lefvande och verksamt samband mellan statsmakterna. Hvad meningen var med detta misstroendevotum uttalade Storthingsmajoritetens banörförare, Sverdrup, helt öppet under debatterna i förliden vecka öfver den vidlyftiga redogörelse, som regeringen aflät till Storthinget med anledning at de båda ofvan antydda kontroverserna: Ådet kunde anses som ett ensamt stående exempel i de konstitutionella staternas histeria, sade han, -att ett direkt vädjande till kungen från nationalförsamlingen icke hade medfört någon förändring i H. M:te statsråd. Man ville således framkalla en total ministörförändring. I sammanhang med regeringens redogörelse afgaf vår nye kung straxt efter Storthingets öppnande en förklaring till dettas lugnande, hvilken helt vissit de båda nämnda frågorna ger Storthinget allt det medgifvande, som öfverensstämmer med regeringens värdighet och med upprätthållandet af grundlagens maktfördelning mellan stadsmakterna. Det uttalades nemligen, att tiden för Storthingets sammanvaro måhända är något för knappt tilltagen och att samlingstiden derför kan bestämmas till 4 månader, eller till maj månads utgång. Och med afseende på statsrådsfrägan hade H. M:t redan biträdt kung Carls appdrag till regeringen att utarbeta ett betänkande angående de förändringar i grundlagen, hvilka samtidigt med denna stora retorms genomförande ansågos kunna komma till afgörande, nemligen rätt för kungen tfll att upplösa nationalförsamlingen och påbjuda nya val, om valbarhet för statsrådets medlemmar i folkrepresentationen m. m., hvarjemte kungen personligen yttrade, att det råd, som ninisteren gaf, då den afstyrkte sanktion på letta förslag, endast afsåg att få frågan nogzrannare pröfvad, med omsorg och utan för