dan. Ni skall ha ett årligt anslag af femhundra pund sterling, som Grimrod kan betala er qvartalsvis eller på hvad sätt ni sjelf önskar. Det är alltid bäst att afgöra sådana småssker, så att man vet, på hvad fot man står. Miss Floyd gjorde en liten böjning på hufvudet och tog en af lord Waldemars händer i båda sina. Derefter drog hon ner hans ståtliga hufvud och kysste hans bruna kiod, i det hon utbrast: — Älskade farfar! Låt mig tacka er för all eder godhet. Jag skall ej belöna er så, som pappa gjorde. Jag skall vara eder ålders tröst, och jag skall aldrig — aldrig lemna er! Lord Waldemar sköt ifrån sig hennes armar och besvarade ej hennes kyss; men hans rynkade panna jemnades något. Han afskedade genast miss Floyd och mrs Watchley, och Grimrod följde dem ut genom dörren och upp i den öfra förstugan, hvarest han utbytte några hviskningar med enkan. Derefter återvände förvaltaren till sin principal och utbrast: — Mylord är lycklig, som her en så älskvärd och skön arfvinge. En sådan grace — en sådan värdighet — en sådan — — Tig, afbröt baronen otåligt. Hvad är skönhet utan tro? Skall ej denna flicka med sina blå ögon och sitt sagra onsigte någonsin bedraga mig, tror ni? — Aldrig, aldrig, mylord. — Jag skulle ha svurit på, att min son var lika fri från falskhet som himlen, suckade baronen. Hon kan bli sådan, som han var; men i samma stund hon blir det,