Göteborgsposten – 6 mars 1873, sida 1

tillade han, får jag återigen uppmana er att följa mig till eder farfar. Den unga damen fortfor lugnt med sin måltid och värdigades ej svara. — Det tjenar ingenting till att bedja henne, Grimrod, sade mrs Watchley. Hon är alltid sådan — lika hallstarrig och envis. Sådan har hon varit allt ifrån sin späda baradom. Hennes egen vilja är alltid för henne den bestämmande. Hvad hon vill göra, det gör hon. Hvad hon ej vill göra; det kan ingen förmå henne att göra. Miss Floyd kastade en hotfull blick på sin fordna vårdarinna. — Välj mera smickrande uttryck, Watchley, sade hon befallande, annars torde jag finna, att jag nu ej längre är beroende af er, att jag ej längre behöfver edra tjenster. Mrs Watchleys blomstrande ansigte bleknade, och en obehaglig tystnad följde. Arftagerskan åt sin middag långsamt och med synbar förnöjelse. Grimrod gaf akt på henne med ett sällsamt uttryck i ögonen. Ingen yttrade något vidare, förr än miss Floyd efter att ha slutat måltiden med några drufvor reste sig upp och gaf tillkänna, att det nu behagade henne att bli förd till sin farfar, Grimrod gick förut, först passerande den öfre förstugan så utföro trapporna och genom den nedre förstugan, miss Floyd följde efter och till sist kom mrs Watchley. Förvaltaren öppnade dörren till biblioteket och släppte in arftagerskan och hennes uppfostrarinna.