Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 3

till händer och blott några korta stumpar till armar hafva troligen de flesta af våra läsare åtminstone hört omtalas, om de ej sjelfva sett henne. Född här i orten har hon, oaktadt denna fullkemliga brist på de vanliga lemmarne att taga med, lärt att sy tapisseri-arbeten och detta med — tårna! Hon kan också skrifva en ganska läslig stil, hvarvid hon har pennan fasttryckt mellan armstumpen och tinningen. I afsigt att förevisa sitt förvånande sätt att arbeta har hon också rest omkring såväl i Sverige som något i de närmaste grannländerna, utan att dock i inkomstväg hafva rönt någon synnerlig framgång. Förlidet år blef hon öfvertalad ef en svensk i Amerika bosatt man vid namn Strömberg att med honom resa öfver till Amerika och förespeglades att der, genom förevisning. af sin förunderliga förmåga, vinna både rykte och guld. Men i stället för ära och rikedom mötte henne i nya verlden nöd och elände. Måhända att hennes Läklareicke förstod sin sak, att väcka publikens sympati för sin skyddsling, eller med andra ord att rätt grundligt kunna puffa för henne — hon skulle haft en Barnum som tillagt henne en mängd epiteter och genom kolossala affischer utbasunat hennes förmåga — huru det var, så blef den påräknade publiken fåtalig och de stora intraderna uteblefve småningom ända derhän, att Anna Nilssons följeslagerska mäste söka arbete för att lifnära sig sjelf: vår stackars Anna öfverlemnade Strömberg ät sitt öde. Redan på utresan till alla svärmares förlofvade land möttes den beklagansvärda Anna af olyckan. Hen blef nemligen bestulen på alla sina saker till ett värde af inemot 200 rdr, deribland hennes nödige kläder. Dessa voro dock icke så oumbärliga för henne som en mängd effekter, hvilka hon förskaffat sig i Sverige i och för utöfaingen af sin konst och som i det nya landet till en del icke kunde fås ersatte. Den arma Anna kom i stor nöd. I Filadelfia hade dock Föraynen utsett en räddare ät henne. Redan stod hon hos sin vård i stor skuld, utan att ega något att betala med och utsigten för framtiden var högst bedröflig, då en sjökapten Enell, bördig härifrån staden, hvars moder här genem bref uppmanat honom att förbarma sig öfver den stackars flickan, uppsökte henne. Denne ärans man visade henne stor frikostighet, betalade hennes skuld, som var 25 dollars, gaf henne 45 d. till kläder ech andra förnödenheter samt fulla respengar till hemmet. Ej nog härmed: vid afresan vidtalade han ett svenskt fruntimmer, som med samma lägenhet ämnade sig till sitt hem, att under resan vårda och betjena Anna samt att besörja hennes färd till sin moder och gaf detta fruntimmer härföre 20 ,d. Detta var ju-rärdeles berömvärdt. Under resan på Oceanen var Annas följeslagarinna uppmärksam emot henne och lät henne ingenting fattas; men ankomne till Liverpool, der ångbåten lade till, rymde denna bedragerska ifrån henne med en Irländare, hvars bekantskap hon gjort under resan, medtagande Annas reskassa, så att hon nu åter stod redlös och utan skydd. Lyckan gjorde att hon äfven denna gång blef hjelpt: det var en svenak passagerare vid namn Ekström, ämnande sig till tockholm, som nu tog den vanlytta om hand och egnade henne en trogen vård till Katrineholm. Kommen till Norrköping var det postiljon Alexis som besörjde hennes hemfärd hit, der hon nu vistas hos sin moder, boende på Södermalm.