Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 2

Lord Waldemar stannade qvar på Floyd Manor, väntande på nyheter från honom med en feberaktig ifver, som han försökte dölja under en ytterlig retlighet. Två dagar senare anlände ett telegram, dateradt Paris och hvari Grimrod endast underrättade om att han hunnit så långt på sin resa. Efter ytterligare fyra dagars förlopp erhöll lord Waldemar ett telegram från Triest med tillkännagifvande af förvaltarens lyckliga framkomst till sistnämnde stad. Sedan följde tre dagar under hvilka Grimrod ej lät höra af sig, och lord Waldemar var än tyst och sorgsen, än vild och högljudd. Han höll sig för det mesta ensam i sitt bibliotek, dit ingen vågade träda in. — Jag hoppas att flickan är död, sade han upprepade gånger under det ban med hastiga steg giek af och an på golfvet. Men sjelfva möjligheten af att hon lefver — en okunnig bondlolla — gift med en bonde kanhända — med bondbarn som redan haka sig fast vid hennes klädning och blicka upp mot hennes slöa, intetsägande ansigte, sjelfva möjligheten deraf är odräglig. Hurudan kan hon vara, hvad kan hon vara vid sjutton års ålder, denna Hicka, som är min enda afkomling på jordens yta och min rättmätiga arftagerska. Jag fruktar för hennes åsyn och dock längtar jag efter att få se henne. Fjerde dagen efter Grimrods ankomst till Triest anlände till lord Waldemar en lång depesch, i hvilken förvaltaren omnämnde, att han upptäckt och besökt den österrikiske gentleman, i hvars familj Wallace Floyd varit anställd aåsom informator, men han hade ej lyckats erhålla