Göteborgsposten – 27 februari 1873, sida 2

det onda han ställt till. Måste en sådan man, hjertlös till sin karakter och med befläckad vandel, bli min arfvinge? Grimrod — lord Waldemars röst började darra något då han yttrade detta — hvar är min son? Förvaltaren blef helt blek och stirrade på sin husbonde med sina svarta ögon. — Er — son, mylord? stammade han. — Ja. Vet ni hvad som blifvit af honom? frågade lorden i det han försökte att synas lugn. Jag har svurit att aldrig förlåta honom, och jag skall aldrig göra det. Han skall bära min förbannelse till sin graf såsom strafl för sin olydnad och otacksamhet. Han är min fiende, men jag har fordom älskat honom, Grimrod. Jag skulle vilja veta om hans fars förbennelse varit olycksbringande för honom. Jag — jag skulle vara lyckligare om jsg visste att han vore olycklig. Grimrod gick under tystnad bort till ett stort skåp, hvars dörr stod på glänt, och tog ur en lönnlåda fram ett konvolut, innehållande tre bref, alla gulnade af tiden. De voro hopbundna med ett rödt snöre. — Mylord, sade han med en egendomlig dallring i rösten, för aderton år sedan då mr Wallace lemnat sitt hem med er fiendes dotter tillsade ni mig att bränna upp alla bref oöppnade, hvilka kunde vara adresserade till er med hans handstil. Tre bref ha kommit från honom; adressen på det ena har blifvit skrifven af hans hand, på det andra synbarligen af en qvinnas. Det sist anlända brefvet tyckes ha atsändts af någon främling. Jag kunde ej förmå mig att uppbränna dem, utan har haft dem i för