oa tillståndet på Cuba meddelar en korresp. till Times följande intressanta upplysningar: Spanien påstår visserligen, att det endast för sin äras skull fasthåller vid Cuba; men detta är blott ett talesätt. Spanien har i sjelfva verket ofantliga fördelar af ön. Det skickar sina uthungrade embetsmän till Cuba, hvilkan ö de använda till mjölkko, och dethar genom tullsystemet tillförsäkrat sin industri monopol på ön, som bebos af 1,414,508 innevånare. Å andra sidan förstår den praktiske amerikanaren fullkomligt att uppskatta värdet af en ö, som i gynnsamma år utför socker till ett utomordentligt stort värde, fastän blott en fjerdedel af ön är odlad, för att icke tala om den vigt, eom dess geografiska läge gifver densamma. Plantageegarne på Cuba hafva haft stor fördel deraf, att slafveriet i Nordamerika afskaffades efter borgerliga kriget, och för att icke gå miste om denna fördel genom slafveriets afskaffande på ön, ha de förenat sig till ett mäktigt parti, som kallar sig Pmineularas, d. ä. de spanska invandrarne, under det att det af sina motståndare kallas Negreros, d. ä. slafhållarne. Det nationala partiet, som af motständarne kallas Inzurroctos, d. ä. upproriska, består at de på Cuba födde innevånarne eller kreolerna, och deras program är: Cuba för oubanerna. Det är ej sällsynt att påträffa en familj, der fadren såsom född spanjor tillhör Pryteänsulere och är Negrero, under det att sönerna, som äro tödda på Cuba, med hänförelse slutit nig till det motsatta par tiet. Det är för öfrigt naturligt, att Peninsulares icke dry sig om Spanien, utan blott ha sina egna intressen för ögonen, och de ha regeringsmakten i sina händer. Då Cuba år 1869 lyckliggjordes med den nya spanska författningen och skulle njuta alla de spanska frioch rättigheter, af hvilk slafveriets afskaffande skulle följa, gjorde de front mot Spanien, ech om de icke uppträda mot regeringen, så kommer det sig deraf, att de kunna helt och hållet styra henne efter sitt eget godtycke. Faktiskt är det förbi med Spaniens inflytande på Cuba. De frivilliga bataljonerna, hvilka utgöras af nogrorer, äro öns santa herrar, åtminstone herrska de oinskränkt i de stera städerna och isynnerhet i hufvudstaden. Fästena äro i deras händer ech polisen står under deras tillsyn; de göra sig af med ogerna sedda generaler, såsem Dulce och Cabellaro de Rodas, ech de kungöra endast de spanska lagar, som falla i deras smak. Dessa bataljouer räkna omkring 60,000 man, af hvilka 11,000 finnas i Havanna. De befatta sig ieke med att uppsöka insurgenterna och bekriga dem. Detta öfverlomna de åt de spanska soldaterna, af hvilka nya laddningar allt sedan 1848 oupphörligt anlända till Cuba, der hälften omkommer. Spanien har sedan det nämnda året skickat 80,000 soldater till Cuba. Hvad de upproriska beträffar, så bör man ej bedöma deras styrka efter den numerär, som öppet deltager i kampen. De upp skatta sjeltva antalet af sina trupper till 15 000 man, medan det enligt de spanska uppgifierna utgör 8 till 9000. I stidarna finnas mer än 150,000 personer, som hemligen tillhöra dena parti och gerna skulle vilja eluta sig till ett allmänt uppror, endast de voro säkra om att segra. Dertill kommer ytterligare, att många af egennytta gynna upproret, hvilket ger auledning till fördelaktiga leveranskentrakter med båda parterna. De upproriska ha ej något hnögqvarter och inga fasta platser, men de ha :ti tillhåll i de stora skogarne, och der ega hästan hvarje dag blodiga skärmytslingar rum.