Göteborgsposten – 26 februari 1873, sida 2

finna sig utan hem, bortdrifven ur det hus, i hvilket hon blifvit född. — Tyst, Wallace, afbröt Darrel Moer ifrigt. Någon kunde höra dig. — Hela verlden kan gerna få lära känna din broderliga godhet mot mig, sade Wallace Floyd med värma. Oh, Darrel, jag är så lycklig — men dock så rädd. Jag är nästan ledsen öfver att jag gaf vika för ditt råd och öfvertelningsförmåga. — Du har handlat väl, sade den salske rådgifvaren, i det hans hjerta vidgades af en elak glädjo. Min onkel är i biblioteket. Det är bäst att du genast går till honom. Fästen ej afseende vid hans vrede, Wallace och Janet, utan blidken honom genom eder kärlek. Han steg åt sidan, och Wallace Floyd inträdde jemte sin unga brud i korridoren och närmade sig sakta midtelförstugan. Janet slöt sig rädd och darrande intill sin man, som öppnade dörren till biblioteket, hvarefter do trädde ip. Elden från kaminen epred kring rummet ett rödaktigt skimmer; de rödaktiga stralarne dansade på den turkiska mattan, på de dyrbara divanerna, länstolarne, skrifbordet och bokhyllorna. De föllo äfven på squire Floyds stränga anlete, der han gick fram och tillbaka, liksom ett lejon i dess bur. — Ändtligen har du då kommit, Wallace! utropade han då hans son inträdde. Jag vill fråga dig — men hvem är det du har med dig? Hvem är qvinnan der? — Min far, sade Wallace Floyd i det han med bönI fallande min vändo sitt bleka, hederliga ansigte mot fa