Göteborgsposten – 26 februari 1873, sida 2

enat sig med mina fiender. Jag skall fråga Wallace sjelf. Om han förnekar din uvpgift, kör jag dig ur mitt hus redan denna qväll. Sök upp Wallace. Skicka honom till mig. Gå! Hans nevö lemnade rummet med ett sällsamt smäleende på sina läppar. Han pssserade genom den stora förstugan i midten af huset och vek af inåt en sidokorridor, som ledde till en mindre utgång ut åt blomsterträdgården. Denna korridor var ännu ej upplyst. Porten, genom hvilke, man kom ut i trädgården, var öppen, och utanför voro två gestalter synliga, den ena stående tätt intill den andra. De voro en ung man och en ung qvinna. Darrel Moer stannade i sjelfva portöppningen. — Himlen vare lofvad för att du kommit, Darrel! sade den unge mannen i ifrig ton. Hur du träffat min far? Har du talat med honom? Hvad säger han? — Jag har träffat honom, Wullace, svarade Moer, i det han försigtigt såg sig tillbaka. Jag har förberedt honom, men ej sagt honom allt. Han blef naturligtvis ond, men du skall ej finna honom oförsonlig. — Himlen varo lofvad ! mumlede Wallace Floyd. Oh, Darrel, jag skall aldrig glömma din godhet — aldrig! Dig skall jag ha att tacka för hela mitt lifs lycka! Det var du som uppmuntrade mig i min kärlek till Janet. Det var du som, då den rysliga nyheten kom om squire Arlyns död, rådde mig till att i hemlighet gifta mig med min stackars lilla flicka och bespara henne qvalet af att