Göteborgsposten – 26 februari 1873, sida 2

dern, förlåt mig. Jag har ej förr än i detta ögonblick till fullo betänkt hvad jag gjort. Jag har handlat förhastadt och otacksamt, min far, men jag beder dig förlåta mig, förlåta oss! min far, detta är Janet — Squire Floyd hånlog. — Janet! upprepade han, Janet Arlyn! Jag skulle ej ha trott att dottern till Henry Arlyn kunde ha vågat inträda under mitt tak, sade han. — Ej heller skulle hon ha gjort det i annan egenskap in såsom en medlem af din familj, min far, sade Wallace, i det han med sin darrande arm uppehöll sin förskrämda unga brud. Hon är ej längre Janet Arlyn, min far, utan Janet Floyd. Hon är min hustru. Squiren uppgaf ett anskri som nådde ut till den utanför biblioteksdörren stående sysersonen. Moer smög sakta in i rummet och stannade nära dörren. — Din hustru! upprepade fadern, i det han blek som döden vände sig mot honom. Din hustrn. — Ja, min far, Janet är min hustru, upsrepade Wallace. Jag beder dig mottaga Janet såsom din dotter. — Aldrig! aldrig! afbröt squiren. Du har funnit för godt att förena dig med mina fiender, Wallace Floyd, och jag förbannar dig och de dina. Du är ej längre min son. (Forts.)