Göteborgsposten – 26 februari 1873, sida 1

hade en förnäm hållning, bredt bröst och muskulösa, välbildade lemmar. Hans stora hufvud var tätt betäckt af hår, och hans bronsfärgade, stränga ensigte pryddes af stora grå mustascher, som alldeles öfverskyggde hans mun. Squire Floyd var ättlingen af en ädel familj, och det var en möjlighet — ganska aflägsen, visserligen, men dock en möjlighet — att han en dag skulle bli beklädd med peersvärdigheten. Han var knarrig, snarsticken, svår till lynnet, men för öfrigt var han, utom i sitt förhållande till sin granne, hederlig, uppriktig, ädelmodig, varmhjertad och full af medfödd godhet. Midtunder squirens funderingar öppnades dörren sakta, och en ung man kom in i rummet. Den unge mannen var Darrel Moer, squire Floyds systerson och en stor favorit hos sin onkel, som gifvit honom ett hem allt sedan han i tidiga år blef föräldralös, och beredt honom fördelen af en god uppfostran. Darrel Moer var ännu ej tjugo år gammal, lång, mörk som en italienare och begåfvad med en skönhet som var nästan fängslande. Han var fattig — hans far hade slösat bort sin förmögenhet — och var derföre fullkomligt beroende af squiren, som bestämt honom för den militära banan — en framtid som ingalunda öfverensstämde med Darrel Moers smak, ty han hade en sybarits böjelser och en qvinnas uppskattning af lyx. — Är det du, Darrel? sade squiren otåligt i det han blickade mot dörren. Jag tillsade Grimrod, då han nyss gick ut, att skicka Wallace till mig. Hvar är min son? — Han gick ut för ett par timmar sedan, innan