Göteborgsposten – 25 februari 1873, sida 2

Garand. Ötversättning från franskan. Det finnes näppeligen någon för dramat mera lämplig och för vår tid mera sann konflikt, än den mellan en naturlig, varmbjertad häntörelse, som tror på det goda och vill det för dess egen skull, och en kall skepticism, för hvilken det goda blott är ett ornament, som den konventionela smaken behagar fiana rent, under det att tillfredsställandet at det egna begäret är det enda väsentliga, det allena substantiela. Och det är en sådan konflikt, förf. till den på Nya Teatern härstädes under spelning varande komedien Män at ära ursprungligen haft för afsigt att teckna, eburu han ej förmått frigöra sig från den af Sardou i den moderna franska komedien iaförda metoden af en tvåtaldig handling, hvarigenom intresset sönderdelats och äfven konflikten slöats. Komediens hufvudfigurer skola egentligen vara Maurice Dumesnil, hr Vagner, och Prosper Verdier, hr Strindberg, af hvilka den förre reprerenterar tron och hänförelsen, dessa tyvärr mer och mer sällsynta egenskaper i vår tid, under det att den senare återigen är en representant för denne kalle, tomme, men qvicke och bitande parisare, för hvilken tron är en löjlighet och hantörelsen en baruslighet. Replikutbytet mellan dessa båda i första akten är styckets hufoudpunkt och i sjelfva verket briljant. Det utfördes ganska godt at de båda sagda skådespelarne. Vid dessa båda unga mäns sida står Maurices svärfadar, Duparc, en f. d. kapten, hr Sjöberg, en verklig chevalier dihonneur, Bom med glädje gift bort sin dotter med den för milliovär ansedde Maurice, men äfven med glädje ser samma måg at samvetsskäl offra millioven och föredraga framför rikedomen med dess njutningar ett lif af armod och strider om existensen, som det heter i dea socialistiaka ordboken; samt fru Verdier, m:ll Rylander, Prosperes mor, en modern parisertru som vill lysa, ej noggrann om glansen har mörkret att tacka tör sin ljusstrålning, men bleknar inför Herrans ljusa dag. Under det kaptenen jubilerar ötver sin mågs hederliga strider och sjelf söker att som hans bundstörvandt stå honom bi, men i stället genom sin rättframhet trasslar in allt, söker tru Verdier med sin herr son på allt sätt törmå Maurice, deras slägting, att bebålla millionen och anstiftar för ändamålet nedriga intriger mot dennes hustru. Såväl hr Sjöberg, som m:ll Rylander försvarade oklanderligt sina platser, och är det med tiltredsställelse vi anse oe böra erkänna, det hr Sjöberg på senare tiden med framgång bekämpat ett slags olycksaligt manr i uttalet, hvilket gjort honom nästan alldeles oanvändbar för talscenen. Särskilt i detta stycke har hr Sjöbergs organ i väsentlig mån ätven för talet återlått sitt naturliga uttryck. . Konflikten mellan dessa fyra personer är den ena handlingen i stycket och är väl ur sprungligen afsedd att, som sig bör, äfven vara den egentliga. Men till den kommer nu en andra. IIauricees hustru Lucile, fru Beström, har, innan hon gifter sig med sin nuvarande man, varit älskad och sjelf älskat en ung militär de Salinis, hr Ahlström. Då kriget mellan Frankrike och Tyskland utbröt, begaf han sig ut deri, men delade sina flesta kamraters öde, tilltåogatogs och fördes som krigsfånge till Tyskland. Härifrån skref han till henne, uppmanande henne att förtro sig åt en hans anförvandt och väninna, fru de Riom, fru Raa, som skulle besörja brefvexlingen. Men denne väninna älskade sjelf de Salinis och behöll såväl hans som Luciles bref. Hon ingafs härigenom den tanken, att han aflidit, hvarför hon, då Maurice anhöll om hennes hand, efterkom sin fars ifriga önskan och gifte sig med honom. De Salines återigen trodde att hon svikit honom, hvilken känsla åsamkade honom svåra marter samt nedböjde honom i föreniog med sorgen öfver det älskade sosterlandets öde och grymma nederlag. Hemkommen från kriget, kan de Salinis icke undertrycka sin ästundan att ännu engång se sin älskade, och begifver sig till henne. De erfara nu båda, att de ömsesidiga brefven blifvit borta, hvarigenom de skilts från hvarandra, och bitter är kampen mellan pligten och passionen, i hvilken dock pligten segrar. Hr Ahlströms spel är värdigt, väl genomtänkt och utmärker sig för en prisvärd måtta. Sådana våldsamma strider som den, hvilken i denna stund måste uppröra Lucile, ligger det ej inom fru Boströms skaplynne att med den nödiga energien återgifva. Hennes utförande af den i sig sjelft fint tecknade qvinliga karakteren var derför i denna del något matt, men höjde sig åter, der det gällde återgifva den med sig sjolf försonade, i sin pligt uppgångna makan. Fru de Riom vill tvinga Lucile att förmå de Salinis gifta sig med henne och hotar med att i annat fall lemna hennes man de vexlade brefven. Lucile vägrar, och den svarta planen skall utföras, då Juliette, fru Verdiers dotter, mill Johannesn, tillintetgör komplotten. M:ll Johannesn var i fredags ytterligt indisponerad genom en stark heshet, hvarför hennes utförande at sin roll den gången icke kan falla under kritikens värjo. Stycket är i sin helhet af framstående art, och den patriotiska tro och häntärelse, som bryter fram bär och hvar, värmer och verkar välgörande, höjande, En ren stämning andas deri, och då härtill kowmer, att det i