Göteborgsposten – 24 februari 1873, sida 2

kännt sig mer belåten med sig sjelf, sitt hår, sina mustascher och öfriga små behag, än då ban gick ner för den breda ektrappan, på ömse sidor om hvilken stora ståtliga drifhusväxter voro placerade. — Naturligtvis är min onkel ej fri från den förlåtliga menskliga svagheten att krusa för en lord, sade han för sig sjelf. Det sanns blott tre personer i salongen då han intridde — hans onkel, Augusta och en flintskallig man med grå mustascher, hvilken stod med ryggen vänd mot kaminen. Mrs IIaroross satt i en låg stol midtemot brasan, hållande en solfjeder mellan sitt ansigte och glöden från kaminen. Hon bar röda kamelior i håret och framtill på sin svarta klädving, de första ljusa färger som Weston sett henne bära sedan hennes mans död. Gentlemannen i de grå mustascherna lutade sig ner och talade med henne. Hans ställning, uttryck och ton, alla tecken antydde i hvilket förhållande denne gentleman stod till henne, och för Weston Vallory sjönk hoppets stjerna ner för att aldrig mera uppstiga. Innan han begaf sig till sitt komfortabla ungkarlsrum i vestra flygeln, fick han erfara det värsta. Hans onkel omtalade alltsammans vid en butelj claret, sedan earlen och hans drabant kapten Purfleet kort efter Augusta lemnat matsalen.