Göteborgsposten – 21 februari 1873, sida 2

oss som ej hyser medlidendo med er, sade förvaltaren allvarligt. Sir Francis var en af dem som arbetade ifrigast på att få domen förvandlad. Lady Clevedon — ja, tårarne runno ur hennes ögon då hon talade med mig om er. — Goda, ömhjertade varelse! mumlade Richard sakta. Jag var ledsen för henne då jag trodde att jag dödat hennes man; men jag kan omöjligen förmå mig till att hysa vänliga känslor mot honom, ehuru jag vet att han aldrig gjort mig något ondt utan tvärtom visat sig som en vän mot mig allt sedan min rättegång afslutades. Han är för mycket lik den andre. Gode Gud! Jag skulle ej ha trott att en sådan likhet var möjlig mellan män som ej voro någonting för hvarandra! — Likheten var visserligen stor, men ej så fullkomlig som ni tror. Ni såg blott Hareross i nånskenet; om ni sett dem båda vid fullt dagsljus, skulle ni ha kunnat upptäcka en hel del olikheter mellan dem. Det sällsammeste var den tillfälliga likheten i det der miniatyrporträttet, en tillfällighet som kunde ha kostat sir Francis hans lif. Men de voro äfven i verkligheten lika hvarandra, ingen kan förneka det, ehuru ej likheten var fullt så underlig som ni tror. — Hvad menar ni med det? — Hör på, Richard, jag tror att jag kan lita på er — att ni är en man som ej pratar om allt hvad ni vet eller talar då det skulle vara ett hedersbrott att tala — derföre vill jag yppa en hemlighet för er. Dessa två voro någonting mer än tillfälliga bekanta, ehuru sir Francis ej