Göteborgsposten – 21 februari 1873, sida 1

2— se, huru partiet skall hålla tillsammans, då det blir fråga om att i några vigtiga ämnen hålla samma steg vid det öfverenskomna tillmötesgåendet. Bristen på sammanhållning tyckes redan visa sig ej mindre vid grundskattefrågans förberedande behandling i Andra kammaren än i polemik mellan olika pressorgan, hvilka hvart och ett skulle kunna anses hylla det nya partiets program. Man har ju påstått, att såväl hrr Dickson, W. Ericson och Treffenberg som Carlön, Wennårus och v. Schoultz skulle tillhöra centern, hvilket alls icke synes bebåda något godt för sammanhållningen. Nu har senast genom en temligen häftigt utfall i Ostgöta Korrespondenten, hvilket till en del återgilvits i N. Dagligt Allehanda, uppstått ett stundom rätt häftigt ordoch tanksbyte mellan den sistnämnda tidningen och Stockholms Dagblad. Dagbladet har i en af sina uppsatser gitvit tillkänna sin uppfattning af situationen sålunda: Egentliga orsaken till N.D. Allehandas förskräckelse synes ligga i en viss fruktan för att minoriteten i Andra kammaren, eller egentligen den s. k. centern, skall komma att gå för långt i eftergifter, så att andra samhällsklasser än de sem nu betala tionde ocn ränta skola blifva orättvist betungade. Ännu har dock, så vidt vi kunnat vare sig at centerns program eller protokollen i Andra kammaren inhemta, ej ett enda ord blifvit yttradt om graden af de eftergifter, manavill göra. Centern har på sitt program upptagit frågan om grundskatternas atskaftande och nägra medlemmar af minoriteten hatva för egen del tillkännagifvit, att ne vilja uppriktigt medverka till frågans lösning, under förutsättning att denna lösning sker med sans och moderation; men något annat har, såsom sagdt, ej ännu inträffat, och således torde det väl vara alldeles för tidigt att skrämma upp sig och andra. Dylika frågor, i synnerhet under en sådan situation som den närvarande, måste behandlas med lugn, så vida de skola kunna föras till ett lyckligt slut. N. D. A. har sjelf träffande karakteriserat denna situation sålunda: Vi inse väl, att vi här stå framför en fråga, som genom det oerhörda trycket af bakom den liggande krafter kommer att tilltvinga sig en snar losning. Vid sådant förhållande torde icke mycket stå att vinna endast genom Åprotester. Om någon fråga är en öfvervägande praktisk fräga, så är det väl den om grundskatterna. Den måste också praktiskt behandlas, och enda sättet att från minoritetens ståndpunkt vinna ett jemförelsevis godt resultat är att få trågan löst snart, på det att ej anspråken må ytterligare växa, och att få den löst på det för staten och de nu från grundskatterna fria klasserna möjligast fördelaktiga sätt. Vi skola snart meddela en ötversigt af grundskattefrägans utvecklingsgång under de senaste tre decennierna och hoppas att derigenom kunna ådagalägga, huru utsigterna till en fördelaktig uppgörelse blifvit mindre, ju längre man dröjt att ingå derpå. Det är med denna fråga som med snöbollen: ju längre han rullas, desto större blir han. Bättre att nu fullt uppriktigt söka positivt medverka till sakens ordnande än att allt framgent stå med korslagda armar och blott protestera. Dermed har man mähända sauverat trättsgrunden, men huru stor del af statsinkomsterna man sauverat och huru mycket man skyddat de andra samhällsklasserna mot orättvis beskattning, det blir en annan sak. Det gäller alltså nu att öfvergifva den uteslutande negativa ståndpunkten, att på iullt allvar gripa sig an med att försöka lösa problemet och att, i stället för oupphörligt tal om det obefogade i motståndarnes anspråk, i handling söka ordna saken på bästa och lämpligaste sätt till förekemmande at sortsatta tvister och allt större uppoffringar. Detta är ju rätt förståndigt taladt, men det kunde vara tydligare. Vi äre icke bland dem, som yrka på nödvändigheten eller fördelen af partibildningar inom riksförsamlingen. Det förefaller oss som om ett alltför långt drifvet partiväsende vore ännu lika litet som fordom något önskvärdt. Ombuden böra så litet som möjligt, synes oss, lockas att anlita ett kollektivt samvete eller låna kollektiva öfvertygelser. Emellertid är det nog önskligt, att då, såsom nu hos oss, ett stort parti bildats, som sammanhålles af starkt utpreglade klassintressen — landtmannaintressen — en motvigt anskaffas för att andra intressen måtte bevakas och i någon mån ees till godo. Men det synes oss, att ett nybildadt parti bör, om det skall ingifva allmänheten något förtroende, uttala ett bestämdt positivt syfte eller någon positiv åsigt. Här är dock nu hutvudsakligen ingenting annat lofvadt, än att man skall utjemna bördorna af indelningsverket och amortera grundskatten utan tillskott från skattejordegare. Om frälsejordegare och stadsbor skola släppa till något, derom tyckes ingenting vara öfverenskommet. Det synes liggai partiets plan, att icke tillkännagifva huru längt det tänker att gå i eftergifter, men denna plan kan naturligtvis endast till en tid fullföljas. Vi erinra oss också, att den punkt i programmet, som rör grundskatterna, tillkännager, att partiet framför allt vill undvika att anses för decideradt, någonting förskräckligt, något riktigt rysligt i närvarande tider. Grundskatternas afskaffande medelst småningom skeende amortering af det kapital de representera utan särskilda tillskott at de med dessa skatter nu betungade, var uppgiften i pro