Göteborgsposten – 20 februari 1873, sida 1

? — —— för att återvända till det praktfulla hus som varit hennes korta äktenskapliga lifs kära hem. Det var en sorglig resa och från början till slut obehaglig för mr Vallory. Ehuru han var ömt fästad vid sin dotter, skulle han med glädje ha öfverlåtit detta värf åt Weston, som längtat efter ett tillfälle att få vara nyttig och djupt sårats af sin kusins vägran att se honom. Augusta satt tyst, och allt som oftast rullade en tår ner för de bleka kinderna. Några gånger gjorde mr Vallory svaga försök att trösta henne, men fann svart huru otacksamma dessa försök voro. Med Augustas djupa sorg blandade sig ett annat kanske än bittrare qval — samvetsaggets. Visserligen hade hon älskat den döde mannen så högt som hennes egen natur det medgifvit, men hon hade gömt sin kärlek inom sitt eget bröst, bemött honom med kalla ord och föraktfulla blickar, liksom hållit honom på afstånd för att han ej skulle komma henne så nära att han kunde upptäcka att hon verkligen ändock ej var annat än en qvinna. Hon hade narrat honom; detta var den grymma sanning som nu framstod för henne. Hon hade varit stolt öfver honom, men aldrig erkännt sin stolthet; hon hade oldrig egnat honom någon sådan ljuf gärd af beröm eller till och med smicker, som en älskande qvinna är så färdig att tilldela sin man. I allmänhet står en man temligen högt i sitt eget omdöme, och det måste synas hårdt för en sådan om ingen uppskattning af hans förtjenster kommer honom till del i hemmet. Hubert Walgrave hade aldrig fått erfara bohaget at någon huslig hyllning, Om