kunde ej öfvertalas ifrån att åtfölja sin man på denna hans sista färd. Hon satt med sin far i den först. af sorgevagnarne, tyst, likblek, men utan tårar. Hon stod bredvid det Vallory ska grafbvalfvet och såg den massiva ekkistan stillas nor, såg den tomma platsen bredvid den, der hon skulle komma att ligga, då hennes tid komme, Och sålunda slutade historien om hennes äktenskapliga lif. Hon for åter hem till det ståtliga huset, der hon fann fönsterluckorna åter isärdragna, fönstren öppnade för insläppande af frisk luft, rummen och balkongerna prydda af blommor, liksom om det aldrig funnits något sådant som en död menniska i huset. En sällsam fantasi fick makt öfver henne, sedan hon skickat hem sin far till Acropolis-square för att sköta om sin gikt — en fantasi att se sin döde mans rum doruppe i tredjo våningen. Tanken på dem hade äfven förorsakat henne samvetsqval, ty de voro en af de många små förödmjukelser hon låtit honom lida, ett af de sätt genom hvilka hon låtit honom och tjenstfolket veta, att ham en dast var andre personen i detta hushåll. Hon gick upp till det rymliga rum, hvari hon så sällan inträdt under sin mans lifstid. Det kunde ej kallas trefligt, detta rum, och saknade all slags prakt. En badinrättning fanns vid ena ändan med alla dess rör och kranar, en stor garderob af mahogny, en länstol af ek fram. för toilettebordet, samt ett par andra stolar utefter väg. garne. Några jernvägskartor och tidtabeller prydde platsen öfver kaminen. Taflor, byster eller lyxartiklar funnos ej Augusta satte sig i länstolen och såg sig omkring