Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 2

dan belägenhet som den hvari ni nu är, och jag tror ej att det någonsin funnits en man som mera varit att beklaga. Jag säger blott detta — zätt ej er stolthet i ett hårdnackadt sinnelag, Richard. Det är klokare att erkänna sig vara en syndare. — Jag kommer väl att göra upp den saken snart svarade den andre obekymradt. Nu vill jag ha allt klart i afseende på den unge mannen som man kastut i fängelse. Jag vill taga min börda på mina egna skuldror. Mr Wort stödde sina armbågar mot pulpeten, gömde ansigtet i sina händer och försjönk i djupa tankar, under det Richard Redmayne kallt ånyo stoppade sin pipa och tände den. Hvad skulle förvaltaren göra? Öfverlemna denna man åt vakten från Tunbridge som hverje natt patrullerade i Kingsbury — låta sätta in honom i det fängelse der Joseph Flood nu satt? Skulle han göra detta då han visste eller åtminstone hade allt skäl att tro, att han derigenom skulle göra sin gamle vän hemfallen under ett skymfigt straff? John Wort tyckte sig omöjligen kunna göra detta. Fanns ingen möjlighet till räddning? Fanns ingen utväg för Richard Redmayne att undkomma, på samma gång Joseph Flood kunde bli befriad ur sin nuvarande farliga belägenhet? Skulle ej Richard Redmayne kunna skrifva en fullständig bekännelse af sitt brott, låta namnteckningen bevittnas af någon som ej visste hvad dokumentet innehöll och sedan afresa till Australien, qvarlemnande bekännelsen? Detta skulle säkert vara tillräckligt för att rädda Joseph Flood och på samma gång lemna den brottslige