Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 2

der de tre sista åren, och det var ej sannolikt att jag skulla förfara mildt med honom då hans tid kom. Jag sökts err honom så ifrigt jag kunde, men för sådant söko-— duger jag ej, och när jag ej kunde finna honom tänkte jag att jag skulle vänta. Det ligger ett öde i hvad som händt. Förr eller senare skulle försynen föra honom i min väg; verlden är ej stor nog för att alltid dölja en man för hans fiendes rättmätiga vrede. Derföre bidade jag min tid temligen lugnt, men uppgaf aldrig hoppet om att finna honom före min död. Och när slumpen slutligen förde honom i min väg, hvad ville ni väl att jag skulle ha gjort? frågade Richard Redmayno med ett sarkastiskt skratt. Kanhända att jag skulle ha gått fram till honom och helt artigt sagt honom hvem jag hvar samt bedt honom ursäkta sig derföre att han krossat mitt hjerta? Nej, jag har rätt ofta drömt om vårt sammanträffande, och alla mina drömmar ha varit färgade af blod. Jag har kännt mina fingrar omkring hans lögnaktiga strupe mången gång och sett hans falska ansigte förvridas och blåna under det jag allt hårdare tryckte tillsammans mina fingrar. — Ni har närt ert hat, till dess det öfvergått till en monomani, Richard. Ni kan knappt ha varit ansvarig för er handling i förgår qväll. — Jag var ansvarig. Och jag är beredd att svara derför inför Gud och menniskor. — Hämnden är mia, säger Herran, mumlade förvaltaren. Sök ej att rättfärdiga er synd i Guds ögon, Richard, utan försök vinna hans förlåtelse. Jag vill ej hålla någon predikan för er; det är svårt nog att vara i en så