Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 6

Plockgods. Också en ursäkt. I Kaliforniens kyrkor uppbäres efter gudstjensten kollekt, då hvarje närvarande anses skyldig att lägga någonting i håfven. Nyligen satt i sin bänk en guldvaskare med ett fromt och hederligt yttre. Då turen kommit till honom att gifva sin skärf, utopann sig mellan honom och mannen med häfven följande samtal: Nå, Willem, gif nu vackert något! — Kan inte. — Hvarför inte? Ger du inte till ett godt ändamål? — Jo, gubevars. men jag kan ändå intev. — Ursäkta, men den undflykten duger alldeles inte, hitta på en bättres. — Pell; jag har skulder öfver öronen. Först måste jag betala mina skulder, innan jag kan skänka bort nägot. — Men, Willem, Gud är du skyldig mera än någon menniskak. — Mycket sannt, men han björnar mig inte så förskräckligt som mina andra fordringsegare.