Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 6

ÅAha, ni har således tid tillräckligt för att drifva omkring i Palais Royal, sade han till mig, och igår föregaf ni ett möte för att slippa spisa frukost med mig idag. Der står mitt möte, sade jag i det jag räckte honom den ena handen och med den andra pekade på Musset, jag ville icke störa honom i hans samtal. Hvilken af dem, frågade Gerard, Musset eller Sandeau? Är det Jules Sandeau? utbrast jag förvånad. Ja visst, svarade Gerard, känner ni icke honom? Vi tego, men en och samma tanke genomfor oss båda. Gerard de Nerval tog först till ordet. , att en af oss vore en Balzac, sade han, hvilket kapitel af la comedie humaine skulle vi icke då skrifva om dessa båda män, hvilka så lugnt stå der och samspråka med hvarandra! Se bara en gång på dem! Sandeau, en bild af helsan, af yppig lefnalskraft. Ser ni, hurv han skrattar af full hals, huru nöjd han synes vara med verlden och sig sjelf! Han är den lyckligaste författare i hela Frankrike! Se nu på den andre, som har mera snille i sin lilltå än den frodige kamraten i hela sin kropp. Huru många steg återstå honom ännu från den plats, hvarpå han nu står och till kyrkogården; man skulle kunna räkna ut dem på förhand!... och begge ... begge ha under sin lefnad druckit den giftiga dödsdrycken ur samma källa... Begge ha blifvit älskade och förrådda af samma qvinna!... ha, ha! Den ene har fått