Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 6

Hvart går ni? frågade jag. i Kom och låt oss se efter, hvilka nya böcker Dentu lagt ut i sina fönster. i Jag följde honom utan att kunna ana det jag några ögonblick derefter skulle bli vittne till en scen, som jag aldrig i mitt lif skall glömma. Vi befonno oss i glasgalleriet ungefär utanför den berömde skoartisten Sakowskis batik, då en herre och ett fruntimmer kommo gående genom sidogalleriet, som leder in på slottsgården. Fruntimret såg ut till att vara omkring 40 år, hade grofva, starkt markerade anletsdrag, hvilka nog i hennes ungdom måtte gifvit henne en egendomlig tilldragande förmåga, och stora, djuptblickande, mörka ögon, men var temligen korpulent. Mannen vid hennes sida var en ståtlig kavaljer på några och 20 år samt hade en så slående likhet med henne, att man straxt kunde se, att det var hennes son. Hastigt kände jag, att Alfred de Musset släppte min arm. Jag såg på honom, han var mycket blek, men hans hufvud var kastadt tillbaka med ett obeskrifligt uttryck af stolthet — hans fasta, öppna, manliga blick fixerade oafåtligt den ofvan skildrade damen; hennes blick faller händelsevis på honom, ej en muskel rördes i hennes ansigte. Derpå eer hon åter bort från honom — äfven den unge mannen har fått syn på Musset och blir blossande röd. Åunu ett ögonblick och moder och son försvinna mellan sidogalleriets pelare, under det att Musset ånyo fattar min arm. Det var alltsammans! Och jag gissade ingenting, jag kände ingenting — min ande var liksom slagen med blindhet.