Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 6

Ännu samma förmiddag gjorde jag ett j försök att leda honom in på ett annat ämne. Jag har nyligen läst, sade jag till honom, att ni med er parabel om pelikanen skulle ha afsett Frälsaren, hvilket väl dock aldrig varit er mening:? Frälsaren, mumlade han med grumlig stämma, detta klart skinande, närmande ljus, som Voltaire försökte att blåsa ut?...Hvem vill väl vara vår Frälsare? Ack, Lazari graf förblir tillsluten, vi ligga alla deri, vi barn at vår tid, och ingen Frälsare kommer och säger till oss: Statt upp och var lefvande!... Vi äro ju endast galvaniserade lik, vårt lif är ju endast ett skenlif, hahaha! Jag skulle vilja se huru vi alla skulle slå kullbyttor, om experimentatorn på en gång stannade maskinen... och allt skulle vara förbi, ty här (ban slog sig med handen för bröstet) ha vi intet mera... Intet säger jag er, ingenting annat än djurisk elektricitet. Herrar filosofer ha blåst ut den gudagnista, som Prometheus stal, med sina sofismers spetsiga kler ha de krafsat tron ut ur våra hjertan.... Allt är dödt inom oss! Allt! Vive Vabsintha!. Han slog i och tömde ånyo sitt glas. Jag reste på mig, föregaf att det blef för qvaft inne i kafet och för att få honom bort från den förföriska absinth-flaskan, bad jag honom att gå ett slag med mig i trädgården. Han nekade först, men vårsolen sken så lockande in genom glasrutorna, att han slutligen gaf efter och i det han stödde sig vid min arm giago vi under tystnad några gånger upp och ned i den stora allån. Plötsligt styrde han sin gång mot Gallerie d Orleans.