ans själsförtärande hjertesorgor hado atigit till en sådan höjd, att sjelfmord måhända kunde vara ursäktligt, var mig äfven sförklarligt. Men denna död, som han sökte — och ätven fann — hvarföre insöp han den långsamt och smärtsamt i denna enerverande dryck, som gör menniskan till ett djur och skalden till en idiot, i den illasmakande, bittra schweizerabsinthen? Detta förstod jag icke. Under de få månader, jag den gången uppehöll mig i Paris, såg jag honom nästan dagligen — ej hemma hos sig, ej heller hos mig, utan på kafåt i Palais Royal, der han hvarje morgon intog sin första omgång, som han kallade det, och här språkade jag flera timmar med honom vid en flaska absinth, som man, utan att han begärde det, satte framför honom. Dessa timmar skall jag aldrig förgäta, ty jag lärde mig under dem känna verlden och lifvet, sedda genom en drucken skalds prisma, ty jag fick under dem den öfvertygelsen, att detta herrliga geni skulle ha kunnat räddas, om det endast vid sitt hjertas första skeppsbrott hade kunnat finna ett enda halmstrå, hvarvid han kunnat fästa sig. Läsaren må emellertid icke föreställa sig Alfred de Musset som en moraliskt och fysiskt förstörd menniska; dryckenskapens allt förhärjande last hade lemnat det yttre skalet hos honom oberördt; i sin klädsel, sina manör och sitt sätt att uttrycka sig förblef han städse den fulländade gentlemannen och hans sköna, snillrika anlete var under hans mest ursinniga dryckeslag likaså vemodigt blekt, som då han uppträdde i den förnäma verldens salonger, till hvilka hans födsel och hans ryktbarhet skaffade honom tillträde. Nej det var ingen — 000 EEEE—