Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 5

allvarligare och värdigare! Det vart — han grep sitt glas och tömde det till sista droppan — det var ... i Venedig! Jag teg och slog ner ögonen. Läsaren känner måhända till att en till vansinne älskad qvinna, som sedermera tillkämpat sig ett verldsberömdt namn inom litteraturen (Georges Sand?), genom sin otrohet och sitt förräderi bragte skalden nära döden i Venedig. Från denna förfärliga katastrof daterar sig också denna riktning i hans skaldskap, hvilken man inom målarekonsten skulle kalla hans andra manör, men samtidigt också denna feberaktiga törst efter förströelse, som från utsväfning till utsväfning slutligen hade fört honom till dryckenskap! Ja. i Venedig, sluddrade han, i det han lät sitt hufvud sjunka ner på bröstet och mekaniskt sträckte ut handen efter sitt tomma glas. En praktfull stad, icke sannt, med sina stinkande kanaler och för palatser — ett verkligt huggormenäste cl der ligger min ungdom begrafven! Hvad skulle jag säga? Jag insåg mycket väl, hvilka fruktansvärda minnen, som rasade inom honom; jag försökte att ge samtalet en annan vändning, men förgäfves; han kom alltid tillbaka till det fruktansvärda tema, som sönderslet hans själ och så fick jag höra den rusige skalden fantisera om förrådd kärlek — om Gud, om mensklig uppoffring och mensklig uselhet, om salighetsfröjder och otämjda lidelser — än i hårda och bitande, än i vemodigt klagande ord, som förvirrade mitt förstånd och lade sig med iskyla omkring mitt bjerta!