Göteborgsposten – 12 februari 1873, sida 2

från Utlandet. Det vill nu sent omsider synas, som om konung Amadeo af Spanien sjelf fått ögonen öppna för omöjligheten af att kunna bringa reda i de spanska förhållandena. En del telegram, som i går ingingo, förmäla, att Amadeo redan låtit genom ministrarne meddela riksdagen sin tronafsägelse, hvilken till skenet framkallats af en meningsolikhet med dem rörande några artilleriotficerares afskedande. Men den egentliga grunden ligger väl djupare, neml. i konungens törtviflan om att kunna något uträtta i ett af partilidelserna så sönderslitet land, som det han kallats att styra. De upprepade mordförsöken, det ständiga inbördes kriget, de vidt utseende förvecklingarne med Förenta Staterna rörande Cuba, allt detta måste ba efter hand mognat hans beslut, så att han begagnat första anledaing att öppet afsäga sig den söga afundsvärda kronan, hvarigenom han dock akonats från det öde, som drabbade den mexikanske kejsaren Maximilian. Ingen spanjor kan nu lyfta bödelns eller lönmördarens svärd mot konungen, som af egen fri vilja drager hädan. Hvad skall nu följa i Spanien? torde man spörja litet hvar. Af de upplysningar och meddelanden, som gjorts oss af i Spanien bosatta landsmän, synes, som om man der ansåge, att republiken kommer att utropas och en tid bli den bestående regeringsformen. Men dermed skola också alla de politiska lidelserna lössläppas och en tid at fullständig anarki kan antagas följa, tills slutligen bourbonerna återvända till makten och med ny despotism, stödd på armå och presterskap, utbreda ett qvafdt lugn öfver landet, hvars koustitutionela experiment visat sig vara en blott konvulsion. Det är en sorglig framtidstafia för det arma spakska folket, men det finnos kriterier, som tala för dess sanning. a