Göteborgsposten – 10 februari 1873, sida 2

— Ah! sade mr Bond, de ha verkligen funnit bössan? Då blir det öfriga lätt nog. De skola soart också finna mannen som sköt af den. Han följde tankfullt Richard Redmayne med blicken, under det denve aflägsnade sig bortåt Jandsvägen. — Besynnerligt att han intresserar sig så mycket för denna sak, att han vill ha ett särskildt bud sig tillsändt eller hur? anmärkte han, — Jo, det är verkligen rätt underligt, Bond, svarade mr Parkis; men allt sedan han kom tillbaka från Austra lien har det ej funnits en underligare man än Richard Redmayne. Det är det välsignade guldet der ute som förvridit hjernan på honom, det är min tro. Det är ej naturligt att en menuiska skull gräfva upp guld ur jorden, och då man bryter emot naturen får man uppbära straffet derför. — sannt, yttrade mr Bond, guldgräfveri är ett på: fund af vår tids syndiga slägte, och skriften har ej et ord att säga om det. XLII. En dyster tystnad rådde på Clevedon Hall. Inga gla da samtal, inga klingande skrattsalvor, ingen pianomusik hördes mera. Allt var tyst som i grafven. Mängden aj lady Clevedons gäster hade afrest med morgontåget och lemnat sina betjenter qvar för att packa in sakerna. Alla spår af den fest som fått ett så sorgligt slu!