vet; om han aldrig vändt tillbaka från sin andra resa, skulle han åtminstone ha varit förhindrad att begå detta onödiga brott. Nu tyckte han sig för första gången vara en mördare. Han gick stora landsvägen framåt till Clevedon, obesvärad af hetta, damm och trötthet. Han ville veta någonting mer, han ville bli ännu mera förvissad om sin egen dårskap. Att hans sinnen kunnat bedraga honom! Sir Francis Clevedon lefde och triumferade, skrattade kanhända i sitt ionersta vid tanken på detta misstag och att en oskyldig man låg död i stillet för honom sjelf. Vid södra grindvaktarestugan fann han Josua Bond, trädgårdsmästaren, två eller tre andra af godsets folk och några händelsevis ditkomna personer, samtalande om händelsen. Jane Bond låg till sangs uppe i sin sofkammare, sjuk af föregående dagens skrämsel. — Måtte det lända henne både till straff och välsignelse, sade trädgårdsmästaren; måtte det vara en varning för henne till att ängra sig och vända tillbaka från syndens och dårskapens stig! — Misstänker ni någon för att vara delaktig i brottet? frågade en äldre man, densamme som egde boden i Hubleford. — Det var blott en som föröfvade det, mr Parkis, svarade trädgårdsmäst ren — det var blott en hand som aflossade skottet. Jag vill ej neka till att jag har min egen tanke om den saken, mr Parkis; men jag omtalar den ej för vågon. Tiden skall utvisa om jag har rätt. — Skall han begrafvas här nere? frågade den nyfikno Purkis.