Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 3

liugens upplösning och två-kammarsystemets konstituering. öä— —— — llIvarjehanda. Frisk ålderdom. Från Luleå skrifves: Nyligen afled härstädes gamla pigan Maja Stina Lindvall, som i 46 år tjent inom den Hahnska slägten. Patriotiska sä!-Åapetsstora belöningspenning för långvarig och tru,.a tjenst var ett offentligt erkännande, som hon för visso förtjent. Åttatioåttaårig, frisk till alla sinnen, så frisk, att hon till och med fjorton dagar före sin död kunde utan glasögon sy och laga sina kläder, utan den ringaste brist, hvad hörselförmåga beträffar, egde hon den sällsporda lyckan att vandra hädan med en fullständig och oskadad tandrad. En lotterivinst. Vid danska klasslotteriets dragning för någon tid sedan inträffade att en vinst utföll på en icke förnyad lottsedel, men vinsten, som utgjorde flera tusen riksbanksdaler, blef likväl utbetald till lottsedelns förre egare, en obemedlad borgare i en af Norges mindre städer. Denne man hade väl icke gjort aftal med vederbörande kollektör om förnyande af iotten, och denne hade derföre återsändt lottsedeln, så att vinsten formaliter var förspild. Men nästan omedelbart efter dragningen erhöll kollektören order att förnya lotten, och då detta bref icke blott var dateradt och bevisligen afsändt före dagen för dragningen, utan det äfven lyckades kollektören att visa, att postgången kunde sägas hafva någon skuld till brefvets försenade framkomst, bestämde generaldirektoriatet för skatteväsendet, att vinsten skulle utbetalas. Slående argumenter. Hos en mäklare i Berlin, hvilken för tillfället befann sig ensam på sitt kontor, infann sig häromdagen en temligen snyggt klädd karl och bad om cn almosa. Mäklaren frågade hvem han var och erhöll till svar, att det ej vore lönt tala derom ty ämnet vore allt för vidlyftigt. Måklaren förnyade emellertid sin fråga och erhöll nu följande upplysning. Så vet då, jag kommer direkte från tukthuset. Jag är af god familj, men jag råkade på afvägar, blef ruinerad och måste slå mig på tiggeri. En gång kom jag in till en person, som ej ville gifva mig något, — jag är temligen häftig till lynnet och då jag just för tillfället hade en knölpåk i handen, ungefär liknande den jag nu har, slog jag mannen i ilskan i planeten så att han föll död ner på stället-. Mäklaren, en liten spenslig man, sneglade ett ögonblick på den ödesdigra käppen, och skyndade sig derefter att lemna den hetlefrade tiggaren en ganska riklig gåfva. En ny operett af Offenbach benämnd eTjufskyttarne, med text af hrr Chivot och Duru — två af den treenighet, som levererat libretton till operetten De hundra jungfrurna, hvilken för närvarande spelas på två af hufvudstadens teatrar — har i dessa dagar uppförts på Varietes-teatern i Paris, och då denna operett antagligen i likhet med så många af sina äldre syskon i sinom tid kommer att bana sig väg till våra landamären, torde följande redogörelse för densamma, som läses i parisertidningen Petit Journal, ej sakna intresse: Rastamagnac är anförare för tjufskyttarne i landskapet Bigorre. Man vet icke, om han är man eller qvinna. När han går i spetsen för sin skara, bär han manlig drägt; när han råkar ut för skogvaktarne uppträder han klädd såsom qvinna. TI sjelfva verket är han en qvinna, som af sin far blitvit uppfostrad och klädd såsom pojke. Denne Rastamagnac har sitt tillhåll i de skogar, som tillhöra grefve Lastecoucres de Campistrous, guvernör i Bigorre. Grefven har svurit, att tjufskytten skall komma i galgen, och förföljer honom ihärdigt. Rastamagnac, hårdt ansatt, råkar midt upp i ett bröllop. Det är mulåsnehandlaren Marcassou, som gifter sig med barbererskan Ginetta, hvilken senare låter Rastamagnac vara med under namn af Bibletto, stengetsjägare. Grefven och hans son anlända, Bibletto gömmer sig i en källare, der det dagen förut fällda vildbrådet förvaras. Den unge gretven upptäcker hans gömställe och just som han tror sig ha tag i Rastamagnac, kommer en ung, vacker flicka, klädd som uppasserska, ur källaren. Den unge grefven blef ursinnigt kär i henne. Marcassou och Ginetta komma hem från kyrkan, der de blifvit sammanvigda. Rastamagnac söker begagna sig af natten för att skaffa undan vildbrådet, men störes i detta förehafvande genom guvernörens ankomst, hvilken är tjufskyttarne på spåren. På befallning af sin anförare taga tjufskyttarne hastigt och lustigt sina guitarrer och uppträda såsom musikanter, hvilka gifva en serenad för de nygifta. Guvernören låter lura sig; men Marcassou rusar ursinnig ut för att se, hvem som tillåter sig sjunga under hans fönster; han kommer midt ibland tjufskyttarne, som taga honom för en spion och stänga in honom i källaren. Ginetta kommer nu ut förgråten och ropar på sin försvunne äkta hälft. Guvernören, vilseledd af bedrägliga uppgitter, låter häkta hela bröllopssällskapet, som han tror vara tjufskyttarne. Nu börjar en rad tråkiga äfventyr för den stackars Marcassou, hvilken tror sig vara bedragen som äkta man och som till på köpet sjelf blir häktad såsom tjufskyttarnes förmente anförare. Det ar nu omöjligt att vidare följa handlingens mängfaldiga vexlingar, som stundom äro mycket lustiga. Tredje akten är den mest originela. — offenbachs musik är intagande; han bär sin mästares märke, kanske något för mycket; men en författare kan ju gerna tillåta sig ett och annat lån, når han icke lånar af någon annan än sig sjelf. Berea 2 2— ut 5(ö(t——