Göteborgsposten – 6 februari 1873, sida 2

Anklaga honom, afslöja honom, vanhedra honom? Nuj Han skulle göra hvad han svor att göra den dag, då han upptäckte sin dotters öde — han skulle vara trogen sig sjelf och hennes skugga. På någon efterräkning, något straff, hvarmed han för Gud och sina medmenniskor skulle försona sin tillfredsställda hämnd, tänkte han lika litet som om han varit den mest hårdnackade bland hedningar och befunnit sig ensam med sin siende i en trakt af verlden der mensklig rättvisa varit okänd. Och sedan han fattat ett afgörande beslut i detta afseende, satt han och rökade sin tredje pipa med ett dystert lugn, lik en vilde hvilken spårat upp sin flendes boning och sitter lurande i skuggan af träden utanför hans wigwam, väntande på att bans intet ondt anande offer skall komma ut för att mottaga det dödliga hugget af tomahawken. Dock hade han ingen aning om att hans offer befann sig helt nära honom, att ödet förde hans fiende emot den blodiga död som han bestämt ät honom. När och hvar dådet skulle utföras visste han ej; han visste endast att så snart tillfälle gåfves skulle han utföra det. Månan steg allt högre upp på himlen, den klara, rena nattluften blef ännu klarare, och denna magiska belysning, som har ett större behag, en mera anslående skönhet än det praktfullaste solsken, spred sig öfver det förtjusande landskapet. Richard Redmayne tänkte på Bulrush Meads och det månsken han der sett, tänkte på den ljufva dröm han en gång drömt om att hans dotter Grace skulle vara drottning i denna bördiga dal, som låg femtonhuvdra fot j i i ; i : i I å i i i H i I i öfver hafvets yta. Nu var drömmen förbi. Hau skulle Å