Engelsmannen har, skrifver ett utlänaskk lad, redan länge pinats af medvetandet om, tt hans lands anseende utåt är långt ifrån så tort som i forna dagar. Han känner detta nstinktmessigt hemma, han känner det, när an reser utomlands, han ser denna känsla dekräftad, när han läser de tyska tidningarne, och om han icke förstår tyska, så får han veta let af korrespondenterna till hans egna tidingar. Berlinerkorresp. till Daily Nens krifver sålunda: Tyskland ser med afundjuka på Rysslands stigande makt, men det natar England. I detta hänseende böra vi cke öfverlemna oss åt några illusioner. Tyskland hatar ess med all den styrka, som är egendomlig för starka naturer, och det ges endast få händelser, hvilka skulle i hvarje ; hem i Tyskland väcka en så innerlig belåtenhet, som om England lede ett förkrossande nederlag. Jag vågar ej åtaga mig att förklara denna känsla; jag framhålier den endast som ett obestridligt faktum. Detta har ofta förut försäkrats af engelska korrespondenter, ej blott under det tysk-franska kriget, utan äfven både före och efter detsamma, och de flesta öfverensstämma deri, att Englands principiela passivitet under de senaste händelserna på fastlandet, dess visade likgiltighet för gamla bundsförvandter och den försonlighet, hvarmed det under en allmän fredskärleks mask uppträdde gent emot sina motståndare, lemna de påtagliga skälen hvarför det hatas och på samma gång föraktas. Derför känner engelsmannen sig kränkt, om han än icke alltid vill medgifva det, och i hans inre har småningom utvecklat sig en anmärkningsvärd retlighet mot tyskarne. Detta utländska blad glömmer deck, att engelsmannen äfven har skäl att misstro Preussen. Han kan ej glömma, att det var Preussen, som genom sin politik möjliggjorde dess nya utveckling af stor makt i Svarta Hafvet, hvarmed den gamla angreppspolitiken återigen inleddes. Han vet, att Preussen haft Rysslands samtycke till eröfringarne i Danmark, Tyskland och Frankrike och till Tysklands slutliga enande under Preussens Åledning. Han vet, att Ryssland tillhör de makter, som låta sig betalas för sådana medgilvanden, och Svartahafs-fördragets brytande var ej tillräcklig liqvid. Han inser, att Rysslands nu tillämnade stora maktutveckling i Mellanasien kanske blott afser, att sysselsätta England med tanken på bibehållandet af de kära indiska besittningarne, under det ryska politiken förnämligast riktar sig mot Konstantinopel, och detta med Preussens goda minne. Turkiet skulle nu svårligen kunna vänta sig något understöd i en bitter kamp mot Ryssland. England skulle vara upptaget af Indien; Frankrike blöder ännu för mycket att kunna tänka på någon apnan än sig sjelf; Italien skulle icke för Turkiets skull ensamt kasta sig i ett vidt utseende krig; Österrike neutraliseras af Preussen, och fara vore i öfrigt, att om det uppträdde aktivt, dess slaviska befolkning skulle sluta sig till Ryssland. Den politiska ställningen är således nu särdeles gunstig, tack vare det preussiska kabinettets allians med det ryska. England, skördar nu frukten af sin politik — och dg6 bitterhet emot Preussen är endast alltfö , naturlig. I England höres allt högljud-gare stäm mor höjas emot regeringen, Oh vi finna Kugeb. allg. Zeit. en af en eagelaman skrif ven, insänd artikel, hvari drar de engelska minister bl. a.: Det är icke Ind: förr Konstantinopel, hyr arpå Ryssland har si blick riktad. Den rörelse, som skenbarligen företages mot 2 on, skall endast tjena till att maskera Ry88 ande gamla planer mot Tur kiet; men dero m vid ett annat tillfälle. De engelska tidnir igarne göra mycket väsen af dei motstånd, sov , Ryssland skall möta; men nå got motstår.d kommer alls icke att göras vetta är rsnt af en omöjlighet, så länge Eng land ledef af Gladstone och representeras a e I lord Grauville. Gladstones egennyttiga ten s denser i politiskt afseende göra ett 8 å stort krig, som detta skulle bli, omöj i ligt under hans regering. Och lord Gra tt ville har ingalunda kraft nog att motsätta si n I sin chet eller ens att kontrollera honom. D a är icke hans kall att uppgöra utkast till e er djerf politik eller leda den. Han ska e-göra eftergifter och släppa efter litet då oc m litet då samt derpå försvara saken i ett ta 0späckadt med roande anekdoter och föråldra Pn qvickheter. . . n. Telegram från Indien till Times säge ra I att den indiska regeringen betviflar sannfä ig digheten af telegrammet om Abd-al-Rhama p-nya uppträdande emot Kabul. san skarpt klan ne. Han säge sen, utan nu såso a 1 ARA Mm 2 a oo 0 — ee, 4