Göteborgsposten – 5 februari 1873, sida 1

— Begifva sig å väg! upprepade han; ja om jag kan finna skottkärror i tillräcklig mängd åt dem. Det blir väl den enda möjligheten att få dem härifrån, kan jag tänka. Jeseph Flood hade tagit sin beskärda del af det starka öl som utdelades åt de törstiga dansande, hade försökt att dränka svartsjukans demon i maltfluida; men ju mer han drack, desto mer rasade demonen, till dess groomens hjerna blef så upphettad som den aldrig förr varit och mörkare tankar än någonsin tillförene uppstodo i hans sinne. Den första lektionen i valsens gudomliga konst, den berusande känslan af att, omsluten och stödd af en stark arm, svänga omkring vid musikens toner föreföllo Jane Bond ännu angenämare genom öfvertygelsen om att hennes trolofvade från någon undangömd plats i närheten gaf akt på henne, Ja, detta var någonting som kunde få namn af dans. Detta var att lefva ett nytt lif, att känna sitt hjerta slå af en alldeles ny rörelse. Mr Harcross dansade väl, ehuru han på sista åren dansat sällan. Det hade funnits en tid då det varit rätt vigtigt för honom att vara bland de förnämsta valsörerna i en balsalong. Han hade under loppet af denna festdag druckit mer än han i allmänhet brukade dricka, och under inflytandet af denna omåttlighet blef hans vals något vildare än de vanliga valsarne i en balsalong. Han tillsade musikanföraren att låta det gå i hastigare takt och förde omkring miss Bond i en så ursinnig vals, att den kunde förliknas vid någon af de oheliga midnattsdanser, som en