Göteborgsposten – 4 februari 1873, sida 1

— P — —4 Riksdags-Kaleidoskop 1873. VII. Den 1 Februari. I dag återigen en liflig diskussion i Andra kammaren vid remissen af en motion om grundskatternas sSucoesoiva afskrifning; att aflösa dem har man funnit icke nog fordelaktigt. Hvad som häromdagen forefoll nästan obegripligt, är nu fullkombgt begripligt: jag menar grefve Arv. Posses ogillande af en åtgärd, hvartill han sjelf medverkade vid 1865 — 00 årens riksdag och som blifvit ätven med hans biträde fortsatt vid sex påföljande riksdagar, den nemligen att vid statsregleringens uppgörande en statsbrist tillskapats på papperet, ehuru ett öfverskott i verkligheten förefunnits. När denna manöver första gången utfördes i statsutskottet afsågs dermed att åstadkomma återhållsamhet i anslagsfordringarne. På den imaginära statsbristens verklighet trodde man, och hvarje gång regeringen nödgades enligt statsutskottets vilja efter samma uppställningsmetod framlägga öfversigten af statsverkets finansiella ställning, så fick man naturligtvis i tidningarne läsa: äterigen börjar finansåret med en stor statsbrist. På samma thema varierade, när så ansågs lämpligt, riksdagsmän, hvilka icke voro räknekunniga och kanske äfven åtskilliga mot bättre vetande. Det var gifvet, att den så länge fortgående förespeglingen om, att det svenska statsverket laborerade med en statsbrist, hvilken med lån måste betäckas, skulle menligt inverka på statens kredit i utlandet — det kan ej beräknas, huru mycket dyrare just derföre de lån blifvit, som staten för jernvägsbyggnadernas utförande upptagit; men det är obestridligt, att Sverige är det enda land, troligen i hela verlden, der representationen, verksamt biträdd af tidningspressen con amore lagt an på att framställa statsfinanserna i sitt eget land i en för detsammas kredit ofördelaktig ech dertill fullkomligt falsk dager. Men nu, och först nu, sedan grefve Posse vid sju riksdagar såsom ordförande suttit i statsutskottet och derunder verksamt bidragit till de vilseledande statsregleringarnes upprättande, alltid så nära slutet af hvarje riksdag, att ingen rättelse deri kunnat ske, nu ändtligen har han funnit tiden vara inne att förändra signaler. Och hvarföre? Under de föregående sju åren har det ansetts klokt, rättrådigheten åsidosatt, att låta profanum vulgus lefva i den föreställningen, att statsbrist förefanns, men nu anses det åter både klokt och rättrådigt, att låta den imaginära statsöristen framträda som verkligt öfverskott, på det att, då detta uppgår till nio millioner rdr och statsfinanserna således befinnas i ett förträffligt skick, inga hinder böra möta i afseende på grundskatternss successiva afskrifning, icke heller i afseende på indelningsverkets successiva upplösning, hvilken splitter nya term den ädle grefven använde i sin interpellation till krigsministern i fråga om det förväntade armåeorganisationsförslaget. Några hundratusen rdr årligen vafskrifna på grundskatterna är ju en ren bagatell, då statsflnanserna nu äro utmärkt goda, skall det heta och upprepas af skattejordsegarne i Andra kammaren och af dervarande försonlighetspredikanter, som till godtgörelse erhålla ett litet offer då och då i sorm af en utmärkelse, som smickrar fåfängan. Då i dag, såsom ofvan nämndes, en af de många grundskatte-afskrifningsmotionerna föredrogs till remiss, uppträdde landssekreteraren Curry Treffenberg med ett väl genomtänkt, skarpsinnigt, på blixtrande pointer rikt föredrag, hvari han, bestämdt tillbakavisande skattejordsegarnes förmenta rättsanspråk på grundskatternas afskaffande, erkände, att tillsölje af politiska och sociala skäl borde dessa skatter afskaffas, dock endast under tre hufvudvilkor: det första, att denna fråga sattes i samband med försvarsverkets ordnande och således icke gjordes till ett köpslagningsmedel; det andra, att icke aflösning utan afskrifning ifrågasattes, och det tredje, att åtgärden sattes i samband med en allmän revision af beskattningslagarne, specielt bevillningsförord