Göteborgsposten – 3 februari 1873, sida 2

måste den vara — talade dock tydligen anklagaren på god tro. Hon satte händerna för ansigtet, försökande att vara. lugn, att dämpa den öfverhandtagande förvirringen i hennes hjerna. — Det är något misstag, sade hon slutligen. Jag är mycket ledsen för er skull; men, tro mig, ni har fullkomligt orätt i att misstänka min man. Om jag också ej känner hvarenda detalj af hans förflutna lif — men jag tror mig göra det, ty han har berättat mig så mycket om sina fordna förhållanden — så vet jag åtminstone att han är god och ädel samt alldeles ur stånd att begå en låg eller skurkaktig handling. Jag skulle vara högst ovärdig hans kärlek och förtroende om jag kunde tänka illa om honom. Jag vet ej huru detta misstag kan ha uppstått; men jag kan säga — ja, med den största tillförsigt — att min man ej är saker till någon förseelse mot er eller er dotter. Hon höjde sitt hufvud stolt och blickade sir Francis Clevedones anklagare rakt i ansigtet. Äfven om han vore brottslig skulle det vara hennes skyldighet att försvara honom; men hon kunde visst ej tro honom vara brottslig. Omständigheterna kunde ljuga, men ej sir Francis Clevodon. Richard Redmayne betraktado henne med halft föraktlig medömkan. — Naturligtvis skall ni stå på hans sida, sade han; söka få mig att tro att han ej var der, att porträttet ni har i er hand är någon annans porträtt. Qvinnor äro alltid färdiga till sådant. Det gör mig myoket ondt om er, ö