Göteborgsposten – 3 februari 1873, sida 2

vallen, skyndsamt banande sig väg bland hopen. Hon följde honom med blicken, till dess han var utom synhåll och gick derefter långsamt tillbaka och uppför den breda ektrappan till sitt enskilda rum, hvarest hon kastade sig på knä vid sin favoritlänstol, gömde sitt ansigte i sidenkuddarne och snyftade som om hennes hjerta varit krossadt. Men gång på gång upprepade hon för sig sjelf, att hvad som än månde komma, skulle hon aldrig tro honom vara brottslig. Men tänk om hen, sedan hon omtalat för honom Richard Redmaynes anklagelse, ord för ord, såsom hon ämnade att omtala den — tänk om han då skulle medgifva riktigheten af anklagelsen och slå henne med häpnad genom att bekänna sin nedrighet? Han nedrig, han en trolös bedragare, han som så ofta sagt henne att hans förflutna lif ej haft någon tanke eller handling, som han behöfde hålla hemlig för henne! Han skulle framstå i förnedrad dager för henne, framstå i en kallblodig förförares dager! Saken var omöjlig. Men så kom hon ihåg ansigtet som smålett mot henne i medaljongen — hans ansigte och ingen annans. Ej en tanke på Hubert Harcross och den märkvärdiga likheten mellan de båda männen genomfor någonsin hennes hjerna. Hennes hufvud var allt för fullt af denna bild. Kärlek inskränker universum till en cirkel, knappt större än en förlofningsring. Hon kunde ej sträcka sin tenke utom den man hon valt och den skugga som kommit emellan dem, (Forts.)