Göteborgsposten – 3 februari 1873, sida 1

k Bref från Stockholm, (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 30 Januari. Med eder tillåtelse lemnar jag riksdagspolitiken åsido. Man kan tröttna vid det, som bättre är. Men det hindrar ju ändå icke, att man kan kasta en blick på våra lagstiftare från en högre ståndpunkt, jag menar från riksdagsläktaren, men utan att höra på dem? I Första kammaren är det för ögonblicket två af de nykomna, som torde intressera er, egentligen derföre att man velat betrakta deras entr i vårt herrehus såsom ott nytt element dit infördt. Dessa två äro bruksegaren Salomon Larsson från Elfsborgs och godsegaren Sven Andersson från Skaraborgs län. Då de blefvo valda, fick man veta, att de skulle tillhöra den folkeliga majoriteten som stod nära att taga den bestämmande makten, och man antydde i sammanhang dermed, att, när en ny legislaturperiod börjar i Första kammaren, skola ganska många tillhörande den förmögnare allmogeklassen der inträda. De begge nyssnämnda ha dock alls intet slägttycke med de maktlystna demokraterna; de se alls icke bistra ut, äro fullkomligt herreklädda och ega en så betydande förmögenhet, att redan deri ligger en viss solid garanti mot anlag för demokratiska extravaganser. I parentes sagdt jag kan ej erinra mig någon demokrat med ograverad fastighet eller med penningar insatta i banken. I Andra kammaren har jag omöjligt trots alla ihärdiga ansträngningar kunnat upptäcka någon enda omeller nyvald Åutarmad skattejordsegare. De allra flesta ega normalt hull; åtskilliga, ja ganska många, är så frodiga, att de måbånda just derföre blifvit valda till riksdagsmän. Både hr Lars Ersson i Wik och hr Jöns Pehrsson i Kråkeryd, den förre från det bördiga Wingåker, den senare från det magra Sunnerbo, hafva ytterligare sedan de i Maj sistlidne år lemnade hufvudstaden, så betydligt tilltagit i frodighet, att do omojligt kunna exponeras som lefvande vittnen för det pågående utarmningssystemets olycksbringande följder. Hr Emil Key har åtminstone icke magrat, frih. John Ericssons embonpoint har blifvit något solidare; men grefvarne Posse och Sparre äro deremot om möjligt magrare in i fjor. Undantagas dessa och några till af le på det andliga området mera aktiva, så öretalla de flesta öfriga, att döma af deras ytire, så belåtna med sin nuvarande ställning både här och hemma, att de åtminstone för gen del hvarken ha fallenhet för eller åtrå iter att öfvertaga den bestämmande maken. Men just nu föll en tankeassociation på