Om krigsskuldens betalande till Tyskland och dermed i sammanband stående omständigheter skrifver Times pariserkorresp.: Den fjerde milliarden skall vara betald i maj. Det skall då endast återstå ytterligare en milliard att betala, men det vill synas, att regeringen efter betalandet af den fjerde milliarden, skall ha 800 mill. mera till sitt förfogande, så att bon då icke skall behöfva anlita bankirernas garantier, såsom Frankfurterfördraget tillscädjer, och vi kunna derför med tillförsigt vänta, att i oktober månad de sista centimerna skola ha utbetalts till Tyskland och den siste tyske soldaten ha lemnat Frankrikes jord. Denna sakernas vändning kommer, på grund af de franska hjelpkällornas undransvärda ymnighet, snabbare öfver oss än vi väntat och skall fullständigt ändra landets politiska ställning. Det skall, eftersom vi nu nalkas denna vigtiga epok, vara intressant att se, huru de deri främst intresserade bereda sig till densamma och hvilka dess verkningar på regeringen och de olika politiska partierna sannolikt skola bli. En upplösning af natio nalförsamlingen och nya allmänna val bli då i främsta rummet oundvikliga. Den nuvarande nationalförsamlingen hade medgifvit, att dess funktioner skola då vara slutade, och det quasi-provisoriska tillstånd, hvari vi lefvat, måste då äfven taga slut. Det skall då icke längre vara möjligt att hålla frågan om regeringsformen sväfvande, utan landet skall utvälja en församling med uttryckligt mandat att bestämdt konstituera. Man skulle tro, att under sådana förbållanden det konservativa partiet, hvilket nu har majoriteten inom församlingen, skulle begagna sig af denna fördel till att organisera den stundande kampanjen och uppgöra för sig en bestämd politik, med bestämd plan attgenomföra den. Men fastän det radikala partiet är för ögonblicket svagare inom församlingen och regeringen, än det varit under ett helt år, försummas likväl det gynnsamma ögonblicket af de konservativa, hvilka tyckas ha samlat hela sin politiska naivetet och oerfarenhet i tretiomannautskottet. Man kan knappast tro, att de, fastän de allmänna valen, i hvilka deras partis intressen stå på spel, äro i annalkande, ännu icke bildat en enda valkomite inom hela landet, och att de ej veta, under hvilka fanor de gå att framställa sig för sina komitenter. Hvad landet beträffar, tyckas de bokstafligen lemna det åt sina motståndares ömma omvårdnad, och då en radikal församling väljes i oktober, såsom det helt säkert kommer att ske, skola de påbörda presidenten hela klandret derför. Skådespelet med tretiomannautskettet och dess något naiva förhandlingar är verkligen sorglustigt umder sådana omständigheter; få se, om icke Thiers skali begagna sig häraf för att beherrska valen i den anda, som bäst ösverensstämmer med hans basculepolitik, hvilken går ut på att hålla båda partierna någorlunda jemnstarka samt sålunda leda församlingens beslut i den riktning han vill ha dem.