Göteborgsposten – 30 januari 1873, sida 2

—— Äg 1:7110-H1—10156GÖHr Sn han infunnit sig på hans kontor, och åsynen af honom väckte tanken på den oförrätt som blifvit honom tillfogad med förnyad bitterhet. — Han kände mannen, sade han för sig sjelf. Han förde honom till mitt hus. Hade ej han varit, skulle min lilla flicka ha varit hos mig ännu i dag. Det var en bitter tanke som ej kunde dränkas i den skummande champagnen. Men han fortfor att dricka, utan att lifvas af vinet; blott dystrare och dystrare blef han ju mer han drack. Skålarne hade ej ännu begynnt. Sir Francis skulle helsa sina gäster välkomna, innan denna ceremoni företogs. Klockan var omkring half fem då det uppstod en rörelse vid iogången till tältet, och en stor mängd personer reste sig upp, liksom om en morark uppträdt bland dem. Richard Redmayne blickade temligen likgiltigt upp, ty han hade ej samma intresse som förpaktarne, för hvilka denne mans ynnest var såsom solen sjelf. Han blickade upp och såg en lång, smärt ung man långsamt skrida fram vid motsatta ändan af bordet, emellanåt stannande för att tala till en och skaka händer med en annan; för alla hade han en vänlig helsning till hands. Han hade ett mörkt, vackert ansigte, i hvilket ett vänligt småleende kunde skönjas, under det hopen helsade på honom. Forts.)