Göteborgsposten – 30 januari 1873, sida 2

Mr Redmayne gaf honom en nick och gick vidare, utan att förbinda sig till någonting. Han ämnade ströfva omkring i närheten af folkmassan och se så mycket af festligheterna som han ville se, utan att derföre deltaga i dem. Men då han kom fram till gräsplanen, råkade han plötsligt på öfversten, som gick omkring och anvisade gästerna derus platser, och denne bemäktigade sig utan vidare ceremonier hans biljett och undersökte den noga. — N:o 53, utropade han; alla platsorna äro numrorade. Var god följ efter dessa herrar och damer in i tältet, sir. Behåll er biljett. Gå på, sir, om ni behagar. Och utan att göra några invänningar följde Richard Redmayne med strömmen och fann sig snart sittande vid ett bord mellan två främlingar. Middagen i arrendaterernas tält afvek ej synnerligt från den som intagits i det andra tältet af de mer anspråkslösa gästerna. Måhända voro dock rätterna der, liksom konversationen, något mer förfinade. Richard Redmayne hade på sista tiden funnit det lättare att dricka än att äta, och han förtärde nu ej obetydligt med Champagne, ett vin som han lärt sig dricka ute i Australien, då han hade framgång såsom guldgräfvare. Han satt tyst under allt det prat och skratt, som hördes från de öfriga gästerna, och drack och tänkte på sina sorger. Han hade fått en pinsam erinring om dem genom åsynen af John Wort, som satt vid nedra ändan af bordet, under det öfverste Davenant presiderade vid den öfra. Han hade ej talat med förvaltaren allt sedan den afton då