Göteborgsposten – 30 januari 1873, sida 1

Mr Hareross sökte på ett mera tystlåtet sätt göra sig behaglig för sällskapet. Han tillsåg att alla glas blefvo väl fyllda, och sedan han fullgjort sina första åligganden så att han kunde vara fri en stund, vände hun sig till sin venstra granne, som var ung och vacker och dertill just samma flicka, hvilken han sett Weston Vallory kurtisera. Mr Harcross var just i den sinnesstämning, under hvilken en man är benägen för hvilken ögonblicklig förströelse som helst, huru barnslig den må vara, blott den tjenar till att draga hans tankar ifrån pinsamma minnen — för hvilken öfverretelse som helst, huru vulgär den må vara, blott den kan hjelpa till att döfva samvetsqvalen. Det var ej något nöje för honom att prata nonsens med denna skönhet af lågt stånd och dålig uppfostran, men Pratet, stojet, skrattet och vinet utgjorde dock en viss lättnad för honom. Han drack betydligt mer vin än han brukade göra vid sina måltider, och pratet och vinet tillsam1) Forts fr Na 92